59 Av panisk förskräckelse för att se mördareng blod, offrar man på mördare och rånare de medel, somhade kunnat fostra barndomen och rädda nöden. Kyrkans lära om den för evigheten oåterkalleligt avgörande vikten av dödsstunden, har sin dryga skuld för detta misstag. Man gör Guds rättande förmåga beroende av kyrkligtro och beredelse. Gud får ej makt att under en hel evighet fostra och utveckla den människa, som ur tiden överlämnas åt hans förbarmande; men prästen skall hava priviligerad förmåga att bestämma över människors eviga öde.^-*^ Christopher Jacob Boströmframförde senare en likartad ståndpunkt rörande döden.Cramer tyckte sig dock stå långt från Boström. När samma strafflagsförslag åter i proposition lämnades till nästa riksdag blev resultatet ett annat. Två stånd, adel och präster, instämde i en reservation av Eric Sparre i LU, som föreslog att ständerna till KM:t skulle anmäla att de framlagda förslagen inte stämde med folkets rättsbegrepp och saknade system, men också begära förslagtill partiella reformer. Dåde övrigatvå stånden enbart komatt återremittera förslaget till LU, så fattades inte något beslut i ärendet av riksdagen. Debatten i ständerna rörande dödsstraffet hade också en annan karaktär. Kraven på strängare straff hördes i samtliga stånd.Betecknandeär att Säve — somvid förra riksdagen utgått från straffens skydds- och förbättringsaspekter — denna gång förklarade att straffrättens grundläggande princip är försoning. Ett liknande resonemang fördes av godsägaren Leonhard Rääf; Allt straff äger 3:ne ändamål: det första och viktigaste, ehuru nu för tiden alldeles underkända, är att genomnågot lidande rena och försona: det andra, att avvända från fortsättning av brott, och det tredje att tjäna till varnagel för andra. 130 Rääf beklagade kroppsstraffens avskaffande, och menade att utan den gradering som de kvalificerade dödsstraffen medfört måste brottslingar som förtjänat döden sättas i fängelse. En annan syn på försoningen hade löjtnanten Ludvig af Ugglas, somi Guds lag fann ett samband mellan försoningen och förbättringen. Förbättringen är ett villkor för försoningen, och detta samband, fastän outtalat, fann han också i den borgerliga lagen. Ett mycket närmare samband mellan gudomlig lag och mänsklig såg prosten Anders Peter Tranaeus. Utifrån Guds rättfärdighet och helighet och »syndens S 84 f (citatet s 84) K 126 t UUB. Se nedan s 3.1. '30 Rodhe 1935 s 109. '31 RD 1847-48 prop 18, LU 58:80, LU 105, R o A V1II:338, Pr IX:571. '32 Förutom nedanstående hänvisningar, se t ex RD 1847—48 R o A 1:451 f. Pr IX: 550, Bg IV: 733, Bo 1:315 f, VI: 347, 357. 133 RD 1844-45 LU93 bihang s 12, RD 1847-48 LU58:91. '3-t RD 1847-48 R o A 1:243 f. 135 RD 1847-48 R o A 11:66. 128
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=