58 ten några år tidigare — fanns i hög grad i rektorn Johan Niclas Cramérs Om Dödsstraff och Fångvård 1847. Cramérs skrift kännetecknades dock av det oupplösliga sambandet mellan hans framtidsvision och dödsstraffets nödvändighet, somuttrycktes i skriftens första mening: »Samhällets rättighet att ålägga dödsstraff vilje vi antaga såsomvillkor för uppfyllandet av samhällets plikt att arbeta på sin fullkomning.»‘i^ I det fullkomnade samhället finns vare sig brott eller straff, men ju närmare fullkomningett samhälle kommer, desto känsligare är det för alla former av brott. I ett närmast fullkomnat samhälle skulle då även i dag ringa brott upplevas sommycket grova och dödsstraffet vara nödvändigt för dem.'^"^ Dödsstraffet hindrar brottslingens fortsatta verksamhet, skyddar och varnar samhället, medan övriga brukade straff inte tjänar något syfte. Cramér räknar inte förbättring som en realistisk följd av straffen. Därför kan inget straff ersätta dödsstraffet, utan endast uppfostran och undervisning. För att förstärka varningen borde dödsstraffet verkställas intramuralt, och sedan kungöras från predikstolen. Enligt Cramér har endast Gud som gett livet rätt att återta det, men även samhället är en gudomlig inrättning och dess bestånd är viktigare än varje enskild individs.*-' Som vi sett ovan kunde denna samhällets nödvärnsrätt utsträckas mycket långt. Dödsstraffets motståndare gör sig skyldiga till »misstroende mot Gud» och har inte den rätta tron på livet efter döden. Gud har en utväg att efter döden förbättra den sominför människor är ett hopplöst fall.*-- Cramérs Omdödsstraffet 1868 var i tankeinnehåll och formuleringar starkt beroende av hans tidigare skrift.*-^ För Cramér var självförsvaret nu ett viktigt motiv för dödsstraffet.*-'* Detta, och hans häftiga avvisande av tesen att mildare seder mildrar lagarna,*-^ visar på en påverkan från de senaste årens debatt. Cramér betonar nu också starkare, i opposition till ortodox teologi, sin tro på Guds möjlighet att förändra en människa efter döden.Senare kom han att uttryckligen formulera sin syn på döden: »I vår tanke är döden allenast övergången till en ny tillvaro av fortgående ansvar och utveckling.»*-^ Av denna anledning kom han också att häftigt kritisera den kyrkliga beredelsen av dödsfångar: Cramér 1847 s 3. "9 Cramér 1847 s 6. '-’0 Cramér 1847 s 7 f, 10 f, 14. Cramér 1847 s 4; jfr s 13. Cramér 1847 s 13; jfr rörande Cramérs antropologi och dödsstraffet Freeman 1965 s 237 ff. 120 304. Jfr tex Cramér 1868 s 6 f, 12 och 18 f med Cramér 1847 s 6 f, 7 f och 13. Cramér 1868 s 4 f. ‘-5 Cramér 1868 s 10 ff. Cramér 1868 s 18 f; jfr tex Benzelius 1737 s 171 f. ■-7 Ur ett av två manuskript med titeln »Omdödsstraffet». Påtecknat »efter 8/3 1876», K 126 x UUB.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=