56 Lagberedningens förslag till straffbalk lades under namnet strafflag och med ett antal smärre ändringar fram för riksdagen av KM;td°5 Därvid förklarade Oscar I i diktamen till statsrådsprotokollet att han efter överläggningar med Högsta domstolen (HD) och lagberedningen, och - pga deras och statsrådets fasthållande vid dödsstraffets nödvändighet för samhällets skydd — ansåg sig inte böra vägra dess bibehållande. Detta trots sitt eget ifrågasättande av dödsstraffets rättmätighet och »dess egenskaper, somstraff betraktat».•O'* LU prövade pga tidsbrist endast förslagets grunder och då främst straffDess förslag lades till handlingarna av prästeståndet och godkän- 105 systemet. des av övriga stånd.LUförde samman lagberedningens hänvisning till folkets åsikt att vissa brott är så avskyvärda att de endast kan försonas med döden med Oscars uttalande om en allmänt rådande tanke omdödsstraffets nödvändighet för den allmänna säkerheten. Den allmänna säkerheten var ett ämne som flera riksdagsmän skulle återkomma till med olika betoningar. Flera motionärer i bondeståndet krävde att dödsstraff skulle tillämpas oftare — antingen generellt eller för särskilda brott som rån och mordbrand. Den huvudsakliga motiveringen var att straffet genomsin förfärlighet var det mest avskräckande, och att avrättningarna så skyddade medborgarna.Kammarrättspresidenten August von Hartmansdorff försvarade med skärpa straffens skydds- och avskräckningssyfte, och hävdade att den som ville avskaffa dödsstraffet i konsekvensens namn även måste förbjuda krigare att skjuta på fienden, och hänvisa demtill att fånga varandra med snara för att spärras in i celler. När prosten Adolf Säve utvecklade tanken att strafflagstiftningens främsta omsorg »är de laglydiga medborgarnas välfärd och trygghet, och brottslingarnas förbättring först i andra rummet», så såg han ändock minsta möjliga antal dödsstraff och kroppsstraff som ett mål.’'° Trots den till synes gemensamma grunden rörande straffets syfte skilde sig Säve tydligt från Hartmansdorff. Synen på brottslingen och samhället är en viktig förklaring. Hartmansdorff jämförde brottslingen med en fiende. För Säve var han en samhällsmedborgare 107 1=5 RD 1844-45 prop 69. 'O'* RD 1844-45 prop 69 s 9. Otto Wilhelm Staél von Holstein hävdade i ett brev till Knut Olivecrona 7/4 1893 i B 127 m 26 UUB att det skäl som förmådde Oscar att avslå nådesansökningar var att han, om han genom konsekvent användning av benådningsmakten i praktiken avskaffade dödsstraffet, skulle ha föregripit lagstiftningsmakten och överskridit sina konstitutionella befogenheter. Eric Sparre hävdade istället att Oscars motvilja mot dödsstraffet besegrades genom att några livstidsfångar i förlitan på hans inställning mördade en fångvaktare för att rymma, RD 1868 FK 1:427. '05 RD 1844-45 LU93:3, 34 ff. 'Ofe RD 1844-45 R o AX: 548, Pr XII: 151, Bg IV: 868, Bo X: 449. '07 RD 1844-45 LU93:6 f. '08 RD 1844-45 Bo VII:7 f, 10 ff. 'O'* RD 1844-45 R o A X:23 ff. RD 1844-45 LU93 bihang s 12, Pr XI: 265. 110
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=