55 fets avskräckningsverkan, men menade att många skulle uppleva en stark otrygghet omdödsstraffet avskaffades. De skulle se det somsignalen till samhållets upplösning. Därför borde dödsstraffet behållas i lagen men inte verkställas, för att när tilltron till det försvunnit kunna helt borttagas.Även kammarrådet Sven Lorens Theorell hänvisade till folket. Avskräckningen är straffets ändamål. Endast dödsstraffet var »i hopens ögon» nog avskräckande, varför det var oumbärligt.Det fanns dock, enligt honomsjälv, en motsättning mellan hans åsikt omdödsstraffets nödvändighet och människonaturens avsky mot halshuggningens ’gruvliga skådespel’. Bland de invändningar Theorell bemötte, samtidigt med denna, var att livet är en Guds gåva och om människan dödar någon så innebär det ett ingrepp i den rätt som enbart är Guds. Svaret blev att även om vi som individer är skyldiga att bevara livets gåva, så gäller andra regler för samhället, där liv kan stå mot liv. En viktigare invändning var för Theorell möjligheten att misstag begicks, så att oskyldiga avrättades. Situationen hade dock inte varit bättre för dem som oskyldigt genomlidit livstids fängelse. Däremot borde vissa speciella försiktighetsmått vidtas - nämligen att döds- eller livstidsstraff enbart borde kunna ådömas av en enig rätt, och att en dödsdömd sominte erkände skulle få ett års beredelsetid för att större möjlighet skulle ges att upptäcka eventuella misstag. 1844 avgav lagberedningen ett förslag till straffbalk, med dödsstraff, fängelse och böter som allmänna straffarter.I sin reservation ifrågasatte häradshövdingen Johan Gabriel Richert dödsstraffet. Han såg det, pga den allmänna opinionen, inte som meningsfullt att då föreslå dess avskaffande, men föreslog i stället att dödsstraffet aldrig skulle stadgas absolut utan endast alternativt med livstids fängelse.Richert avvisade alla filosofiska motiveringar till dödsstraffet. Dödsstraffet är endast rätt om det är nödvändigt. Åsikten att dödsstraffet var nödvändigt var en tro, och han delade inte denna tro. De inskränkningar somunder 100 år skett i bruket av dödsstraffet i England och Sverige visade också att de engelska och svenska folkens tro på denna punkt var föränderlig. Richert ansåg att dödsstraffen genommänsklighetens utveckling och en högre ledning snart skulle vara avskaffade. Sammanförande humanitet och kristendom hävdade han att straffen skulle kräva människors förbättring och inte deras blod. Han kallade själv sitt yttrande sin »sista bekännelse», och i ett credoliknande parti skrev han: »Jag tror på statens plikt att hylla, icke den försoningslära, som ropar efter liv för liv, men den, somvill ingen syndares död, utan att var och en omvänder sig och lever.» Laj;bcredningcns 1844 s 149 ff. Lagberedningens 1844 s 155, 157. Lagberedningens 1844 s 157 ff. Förslag 1844 2:1. Förslag 1844 reservationer s 154 f. Förslag 1844 reservationer s 151 ff. 100 101 102
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=