52 I Anders Jonssons motion om kvalifikationernas borttagande utgick hans resonemang - liksom Nils Insulins - från den gentemot gångna tider högt stående nutiden, men hans huvudargument var att den »av religionen inplantade moraliska lagen» nu räckte. På den somär alltför förhärdad för att påverkas av den biter inga medel.Efter begäran från riksdagen kom också dödsstraffens kvalifikationer — högra handens avhuggande, kroppens stegling eller förbränning - att avskaffas i Sverige.^* Få röster höjdes för kvalifikationernas bibehållande, medan däremot en betydande grupp riksdagsmän inte ville genomföra någon partiell lagrevision i väntan på den totala - speciellt då kvalifikationernas avskaffande enligt dessa innebar ett sönderbrytande av MB:s straffsystem, där straffet utkrävdes proportionellt mot brottets grovhet. Avskaffades kvalifikationerna utan en allmän lagreform skulle alltså de grövsta brotten inte straffas hårdare än dem för vilka enkelt dödsstraff var stadgat. Mot detta anfördes att det vore principiellt fel att utdöma ett straff som ändå inte verkställdes, och att, som LUuttryckte sig: livets förlust är det högsta straff, som staten emot den enskilde kan använda, och att, då intet brott är så svårt, att det icke måste anses därmed vara inför människor försonat, samt straffet, enligt dess natur, ej kan, i och för sig självt betraktat, ökas eller minskas, därav följer, att den brottsliges stympning förr än han mister livet, eller kroppens styckning efter döden ej äro annat än onaturliga tillsatser vidstraffet, utmärkande grymhet och hämndlystnad, vilka, det är staten ovärdigt att utöva.*^^ Några talade dock för de kvalificerade dödsstraffens bibehållande. En av dem var landshövdingen Fredrik Ridderstolpe, som menade att dessa var nvttiga både för brottslingen och allmänheten. Brottslingen blev, enligt hans erfarenhet, mer rörd om han dömdes till kvalificerat dödsstraff, och hans beredelse gick fortare och blev mycket bättre genom denna påminnelse om hans högre grad av brottslighet. Allmänheten, som betraktat avrättningen, minns också med rysning — och därmed med större nytta - brottet om dödsstraffet varit kvalificerat.^"* Medan riksdagen pågick utkomanonymt Omstraff och straffanstalter, ofta kallad »Gula boken». Dess författare identifierades snart somkronprins Oscar, senare Oscar huvudsakliga budskapet var att landets fängelseväsende i RD 1840-41 Bo 11:468 f. 8' SFS 1841:21 s 1, RD 1840-41 rskr 61. 82 RD 1840-41 LU 16:2 ff, R o A V: 272 f, 275 f, 278 f, 282, 288 f. Pr II: 616, VI: 9 ff, Bg II: 98 f, 101 ff, III: 711,714; jfr RD 1834-35 Pr XII: 103. « RD 1840-41 LU 71:10, se även R o A V:271, 274, 276 f, 285, 288, Pr 11:614 f, Bg 11:100, 111:712. 8"» RD 1840-41 R o A V:279. 85 Om författarfrågan och Gula bokens tillkomsthistoria, se Hafström 1969, som menar att boken är skriven av Oscar, men till väsentliga delar efter av Claes Livijn levererat underlag. Trots anonymiteten synes Oscar inte ha velat dölja sitt författarskap. Samtidigt med att boken sändes till professor Frederik Holst bad han genomFabian Wrede omatt denne skulle ge sina synpunkter på den, brev 18/8 1840 från Fabian Wrede till Frederik Holst Ms fol 495 UBO.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=