51 I skriften OmCommunalstyrelsen och Penitentiärsystemet behandlade statsrådet Carl Axel Löwenhielm även dödsstraffet. Han avvisade där tanken på vedergällning och dödsstraffet som försoning, och menade att detta var påverkan från judendomen - till skillnad från vad Jesus menade med försoning; att han själv var det sista offret. Ånger, uppriktig ånger och tron på Frälsaren, är kristendomens enda medel att vinna försoning inför Gud; men huru skall den olycklige, som föres till stupstocken, komma till en sann och uppriktig ånger? Den mänskliga lagen tar ifrån honom den möjligheten, och den undergivenhet under straffet somden dömde visar är inte detsamma som en sann ånger.När benådningen är vägrad och dödsdagen fastställd tar den dömde emot de löften prästen måste ge honom. Löwenhielm menade också att ståten på vägen till avrättningsplatsen och prästens välsignelse bidrog till att många trodde att den somdör åtföljd av detta dör salig och tar en genväg till himlen. Motiveringen för en lagförändring som genomfördes vid 1840-41 års riksdag, är av större betydelse än ärendet i sig. Justitieombudsmannen (JO) Carl Ludvig Landin föreslog i sin ämbetsberättelse till riksdagen att bestämmelsen i KBr 3/6 1752 — att hovrätt i dråpmål, när flera lagt hand på den dräpte och man inte kunnat utröna vem som orsakat döden, kunde döma till lottkastning där den förlorande skulle drabbas av straffet i all sin vidd - skulle upphävas. Förslaget motiveradeJObl a på följande sätt: Då, på flera ställen i Europa och jämväl hos oss, lagarne under medeltiden tilläto eller ålade den anklagade att genomenvig, järnbörd eller andra prov försvara sin sak, vilade lagbudet pä övertygelsen omGuds omedelbara mellankomst, för att straffa brottet, eller uppenbara oskulden. Århundraden hava förflutit sedan en stigande upplysning skingrade denna oförnuftiga folktro, vilken emellertid utgör enda tänkbara förklaringsgrunden för ett stadgande, som, där människoförmäga funnits otillräcklig att utforska sanningen, insätter slumpen till domare i högsta instantien över den anklagades liv eller död.^^ Förslaget med dess motiveringupptogs av LUoch bifölls utan debatt i samtliga stånd, och erhöll även KM:ts bifall. Detta av Sveriges lagstiftare enhälligt antagna förslag är intressant, då det till skillnad mot traditionell teologi uttryckligen räknade med slumpens existens. Att ingen protesterade kan ses somett tecken på att de teologiska tankarna i allt mindre grad åberopades i det allmänna lagstiftningsarbetet. JO:s omnämnande av Gud är ovanligt i denna typ av ärenden från denna tid. Löwenhielm 1839 s 8 f, citatet s 9. Om Löwenhielms egna ungdomsupplevelser av avrättningar, se Löwenhielm1923 s 24 ff. Löwenhielm 1839 s 11 f. 77 RD 1840-41 2 Sami 1 Avd 4 Bd s 160 f (citat fr s 160), börd och omdess tillämpning, se Wedberg 1935 s 9 ff. 78 RD 1840-41 LU nr 33, R o A VII: 31, Pr IV: 35 f, Bg 11:820, Bo V: 344, 1 Sami 2 Avd s 7. 7"^ Jfr Luther 1879 fråga 106 och Hörning 1794. andra tolkningar av brevets inne- om
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=