48 kulariserad försoning. Däremot är det inte hämnd."*^ Straffet är dessutomsamhällets självförsvar.50 Därför liskt, så att delinkventen inte plågas, t ex genom speciell klädsel eller olika handhavande av den döda kroppen. det rimligt att gradera dödsstraffet symbo- vore 2.3. Dödsstraffen blir dödsstraffet I Juridiskt Arkif, utgiven av hovrättsassessorn Carl Schmidt, infördes — särskilt i de tidigare årgångarna- många artiklar med skilda åsikter omdödsstraffet, av vilka en betydande del avspeglade den internationella debatten. Schmidt själv uttalade sig 1832 för att dödsstraffet skulle bibehållas i den nya strafflagen.5Redan i tidskriftens första årgång inflöt mot dödsstraffet kritiska uppsatser av Carl Joseph AntonMittermaier och Edward Livingston.53 Livingstons uttalanden besvarades i en anonymartikel med titeln Omdödsstraff i andra årgången. I den hävdas att samhället har rätt att pålägga dödsstraffet, då den som bryter freden ställer sig utanför samhället och detta då har rätt att skydda sig självt och straffa sin fiende. I detta sammanhang avvisas även tanken, att då den enskilde inte själv äger rätt att beröva sig livet, så kan en sådan rätt ej överlåtas till samhållet. Dess rätt är inte endast grundad på en sådan överlåten rätt.5"^ Tanken på avrättningen somsjälvmord fanns inte med i Livingstons uppsats. Det faktum att den ändå bemöts kan betyda att tanken, kanske under inflytandeav Beccaria eller Schleiermacher, var så pass betydelsefull i Sverige att det upplevdes viktigt att avvisa den.55 Kritikens kantianska drag är tydliga, men författaren berör även praktiskafrågor kring religionens roll vid avrättningen. Den offentliga avrättningen, och särskilt dödsfångens omvändelse och bättring, var till skada. Ibland blev dennes sista levnadsstunder så vackra att andra inspirerats till att begå brott för att så nå saligheten.5^ Sambandet med debatten inför Kungligt cirkulär (KC) 30/1 1830 är tydlig; här finns också ett tidigt svenskt ifrågasättande av den offentliga avrättningen. Artikeln avslutas med att Livingstons hänvisning till budordet »Du skall icke dräpa» avvisas med att detta inte är givet som regel för de borgerliga lagarna, och att Jesus själv upprepat lagbudet att den som smädar sin far eller mor ska dö (Matt 15:3 f).57 Biberg 1830 s 68 f. Biberg 1830 s 350. Biberg 1830 s 336 f. 52 Bauer 1832—33 s 2 not *■. 55 Mittermaier 1830-31, Livingston 1830-31. 5^* Omdödsstraff 1831-32 s 218 f. 55 Jfr Schleiermacher 1843 s 247 f och 1.1. 5^ Omdödsstraff 1831-32 s 234. 52 Omdödsstraff 1831-32 s 249, Livingston 1830-31 s 268, rörande KC 30/1 1830, se 4.3.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=