46 var själv påverkad av upplysningen, trots att han tog skarpt avstånd från den. Det framgår av hans betoning av plikten och hans nyttoargumentering för döds- och kroppsstraff. Hans tankar kan ses som en kvarleva från den gustavianska tidens stora debatter. Medan hans position då varit närmast förmedlande var den 1817 snarast konservativ. Den konservativa linjen i dödsstraffsdebatten exemplifieras även av 1823 års riksdags avvisande av KM:ts förslag att stadgandet av dödsstraff i MB 5:1 för lasteligt tal skulle mildras. Motiveringen var den ofta förekommande att lagändringen skulle bryta sönder straffens skala. Därför skulle inte sådana partiella förändringar genomföras innan den väntade revisionen av lagstiftningen i allmänhet och därmed strafflagstiftningen. Redan vid riksdagen 1809—10 hade detta revisionsarbete förutskickats. Ständerna begärde hos KM:t en lagkommitté somskulle se över hela lagverket, men till vilken även skulle överlämnas ärenden som LU ej hunnit med.^^ Bland dessa ärenden fanns även ett memorial i borgarståndet av snörmakaren Lars Henrik Norling om bl a kroppsstraffens avskaffande. Norling hänvisade till Beccaria och förde fram tanken på att alla straff bör syfta till brottslingens förbättring. Därför kritiserade han även dödsstraffet. Kritiken mot kroppsstraffen kunde även vara praktiskt betingad. 1810 klagade ett antal boende vid Packaretorget i Stockholm över att torget användes för skam och kroppsstraff. Detta var en olägenhet och gjorde att torget inte fungerade som handelstorg, då »allmogen» skydde det. Därför borde skamstraffen flyttas till annan plats, och spöslitningen till Smedjegården. Overståthållareämbetet (OA) förordade straffverkställighetens flyttning, då det »ej blott instämma med tidevarvets hyfsning, utan tvärtom ofelbart bidraga till platsens prydligare bebyggande omkring Packaretorget». KM:t menade att straffen skulle verkställas offentligt, men tillät flyttning till Träsktorget. Överdirektören Carl August Grevesmöhlen ställde sig i Försök att bestämma Grunderför Lagar i Brottmål helt i traditionenfrån Beccaria, och upprepade dennes argumentation mot dödsstraffet. Dessutom varnade han för risken att dödsstraffets avskräckande effekt förtogs av att den dödsdömde gavs en nästan fullständig försäkran omsalighet.'*- 1811 tillsattes lagkommittén sompå den gamla lagens grund skulle utarbeta 38 RD 1823 Rskr 81. 3^ Häthén 1990 s 194, Warburg 1905 s 36 ff. Betänkandet i RD 1809—10 Bo X:236 ff. ■*0 RD 1809-10 Bg 111:150 f. Skrivelse till ÖÄ2/6 1810 från Marie Charlotte Whitlock mfl och skrivelse från ÖÄ5/6 1810 i vol 117 Skrivelser till KM:t från ÖÄ RA, och punkt 23 18/6 1810 Statsrådsprotokoll i kammarärende RA. Jfr kritiken i London mot att kvinnor brändes på bål, eftersomröken försämrade tillståndet för sjuka människor och var i allmänhet obehaglig, Gatrell 1994 s 319 not 34, och hur fastighetsägare i Berlin 1820 ville ha stadens galge flyttad, då närheten till den minskade värdet på deras fastigheter, Evans 1984 s 217. ■*3 Grevesmöhlen 1810 s 46 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=