38 nes tillstånd blev känt av fler vid en plågsamrättegång. Prästens maktposition kom alltså att försvagas, och det är påfallande vilken central position prästen intog i Möllers förslag till åtgärder mot barnamorden. Prästeståndet var påfallande försiktigt med att hänvisa till blodskulden i sin argumentering mot barnamord eller för dödsstraff. Det kraftigaste uttalandet var faktiskt Lilljestråles på riddarhuset. Denna sparsamhet kan ha varit taktiskt betingad. Tanken kan ha tonats ned för att man inte i onödan ville såra exempelvis kungen, eller för att man intevillege tillfälletill angrepp på en punkt som i upplysningstidevarvet rimligen var känslig. Frågan är varför prästeståndet överhuvudtaget nämnde tanken i två viktiga skrivelser till KM:t; den hade lika gärna kunnat uteslutas helt. I båda fallenflöt den dessutomin i en högstämd avslutning, och utgjorde inte en integrerad del av den argumentation somframfördes. En sannolik förklaring är att blodskulden och tanken på straffet somen försoning inför Gud inte var intellektuellt viktiga för dem som stod bakom dessa skrivelser, utan snarare ingick somen del av tidens självklara och allmänt förstådda förutsättningar. Dessa hör även samman med ett annat problemsom har en viss relation till och lyfter framen annan aspekt av barnamordsbrottet. I Kunglig förordning(KF) 24/4 1754, omstraffskärpning för den som av livsleda begår mord, nämns att offret för den somville begå självmord genomatt avrättas oftavar ett barn.*^' Från ett småländskt mord i mitten av 1840-talet med just detta motiv hämtar vi orsaken till varför ett barn var lämpligt sommordoffer: »Ett barn ville hon avdagataga, emedan dess själ bleve salig, och således ej kunde ropa förbannelse över henne.»*^- Föreställningen om det lilla barnets nästan självklara salighet blev —för denna kvinna och för andra - ett skydd mot blodskulden. Denna föreställning står i klar kontrast till den uppfattning vi mött ovan, omhur barnamorden genererade blodskuld. Vi har sett hur två olika värderingar och två olika prioriteringar resulterat i två olika strategier inför otukt och barnamord. De resultat de genomförda åtgärderna gav bedömdes också olika av samtiden. Visserligen kom formuleringen i propositionen till riksdagen 1786 omhur antalet barnamord tilltog att åberopas flitigt, men barnamordsplakatets anhängare såg det ändå som i huvudsak en framgång. Den tillgängliga statistiken ger också en annan bild än propositionens, och i de fluktuerande siffrorna saknas stöd för någon slutsats om påverkan på utvecklingen från barnamordsplakatet.'^^ En liknande situaJustiticrevisionens rcgistratur 24/4 1754 NJrA RA, tryckt tex i Jusléen 1787 s 379 f; jfr Jansson 1994 s 32, 36, 47 f och 1.2. Berättelse från PWelander 22/1 1846 SFAR EVI: 2 RA. Jfr kvinnan somavrättades för att ha mördat tio av sina barn, men väntat till efter deras dop, anteckning 24/10 1808 C: 1 Malmö slottsförsamlings arkiv MSA. Antalet konstaterade barnamord i riket för åren 1775-1800 var: 8(1775), 12(1776), 21(1777), 21(1778), 12(1779), 16(1780), 8(1781), 9(1782), 17(1783), 13(1784), 9(1785), 6(1786), 13(1787), 10(1788), 21(1789), 16(1790), 18(1791), 12(1792), 11(1793), 11(1794), 19(1795), 18(1796), 11(1797), 16(1798), 14(1799), 10(1800), Verkko 1946 s 37, 39.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=