35 förmedla den rationellt betingade oundviklighet som han menade låg bakom beslutet. Hästesko avrättades mer som ett exempel för andra än för sina egna brott.'Arrangemanget att några dömda officiellt mottog sin benådning först på avrättningsplatsen visar också tydligt hur straffet här inte i första hand hade sin funktion i relation till brottet eller till den dömde, utan till dem som såg eller hörde talas om avrättningen. Det var en straffets teaterföreställning som spelades upp på Ladugårdslandstorget, men en föreställning där dödandets formvar en av de få detaljer som Gustaf III inte intresserade sig för."^ Detta kan ses somett utslag av hans ovilja mot dödsstraffets blodiga verklighet — men just i denna ovilja och dess konsekvenser är Gustafs hållning en förelöpare till dödsstraffets senare utveckling. I 1778 års proposition om barnamord mm kommenterades barnamörderskans avrättning: Den beredclsc hon undergår, den besynnerliga art av medymkan och blödighet, hos åskådarena uppväckes, åstadkommer inte någon avsky för brottet, tankan hålles endast vid dödssättet; och den önskan höres icke sällan av en gråtande menighet, hur lyckeligt det vore att så väl beredd kunna dö."** Till skillnad mot Christiernin,"‘^ som såg barnamörderskans beredelse som ett problemgenomdess påverkan på presumtiva barnamörderskor somtänkte in sig själva i situationen, vidgade Gustaf III perspektivet så att varjeåskådares reaktion var intressant. Också här ser vi tendensen att betrakta tillvaron somett skådespel. Sambandet är klart med det ceremoniella draget i Gustafs personlighet. Skådespel och ceremonier kan sättas in i ett större sammanhang. Gustaf III var mycket mån om att han framställdes i en god dager. Hans ära och berömmelse, särskilt inför eftervärlden, var mycket väsentlig för honom.'2' Det är signifikant att en av de propositioner, som beledsagade propositionen om inskränkning av dödsstraffet vid 1778-79 års riksdag, avsåg att inskränka bruket av ärans förlust somstraff.'-- Håsteskos avrättning kan också, med en tanke hämtad frän Michel Foucault, tolkas som kungens ceremoniella seger över sina fiender. Utifråndetta perspektiv förklaras även varför Hästesko måste dö. Utan besegrad - ingen seger. Jfr Fducault 1987 s 59 ff. Jfr Valentin Knudsen om Brandt i brev till Birgithe Holst 1/5 1772 Ms 4° 646 UBO: »hand trinede frem paa Echafottet som end Aeteur paa et Theater^-, jfr den trvckta utgåvan i Daac 1881 s 357 ff. Omstraffets utformning i sig såsomspeglande eller symboliskt, se t ex Foucault 1987 s 54 ff och Blok 1979. RD 1778—79 Ro As 454. Vid en föredragning angående barnamordsplakatet den 17 oktober 1778 framförde Gustaf nästan exakt samma tanke, med det undantaget att förutom medömkan och blödighet skulle synen även verka uppbyggelse hos åskådaren, Anners 1965 s 230. Se ovan 1.1. Jfr Lönnroth 1986 s 163 ff om Gustafs avfärd till kriget i Finland och passim. Typiskt var Gustafs noggranna föreskrifter omhur Anjalaförbundets ledare skulle berövas sina ordnar. Gustaf III 1860 s 73, svar och anmärkningar till riksdrotsens rapport 11/4 1790. Delblanc 1965 s 136 ff. RD 1778—79 Bo s 75 f. Aven Becearia, vilken som markis komfrån en social miljö inte helt olik Gustaf III:s, behandlade detta straff, Becearia 1770 s 120 ff. 1 16 117 118 120
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=