RB 53

34 talet brott vid vilket det tillämpades. Efter att vid två riksdagar misslyckats med att avskaffa dödsstraffet för barnamord återkomhan inte med något mer försök att lindra strafflagstiftningen. Detta kan sannolikt förstås somett accepterande av svårigheten att bryta riksdagens motstånd på denna punkt, eller möjligen som ett utslag av Gustafs ombytliga karaktär eller hans med åren svalnande entusiasmför upplysningsfilosoferna och deras idéer.**’ Prosten Carl Gustaf Nordin har antecknat ett uttalande med anledning av en uppvaktning om nåd för Johan Henric Hästesko: »jag har funnit att 17 års clemence varit föga nyttig för mig och riket». Gustaf ska även ha motiverat sin att benåda Hästesko med »att rättvisan fordrade detta offer».**- Åandra vagran sidan ville Gustaf helst ha exekutionen snabbt avklarad — innan han återvände till Stockholm, så att han slapp den obehagliga scenen. Hans uttalade önskan att statuera exempel i detta ärende visade sig också i att två av de dömda skulle benådas först på avrättningsplatsen. De skulle dock i förväg meddelas beslutet »så att ej den hastiga ändringen att återfå livet de tro mista, gör för stort intryck på dem».**3 Exemplet visar på svårigheten att utröna Gustaf III:s innersta bevekelsegrunder. Slutsatsen bör vara att han inte i grunden hade ändrats i sin starka motvilja mot särskilt dödsstraffets praktiska följder, avrättningarnas blodiga skådespel,**** men att han på ett mer teoretiskt plan ansåg att dödsstraffet i vissa fall var nödvändigt. Det är dock mycket möjligt att nödvändigheten med tiden påverkat honom till en hårdare attityd inför det enskilda ärendet — ominte annat för hans egen sinnesfrids skull.*Genomtalet omdet nödvändiga offret tycks han relatera till en teologiskt motiverad vedergällningstanke, men denna var inte bevekelsegrunden för Gustafs beslut utan mer en bild med vilken han ville "■ Proschwitz 1979 s 55, Delblanc 1965 s 146 ff. Nordin 1868 s 82, anteckning 28/8 1790. Se även s 550, 633, vol 2, december 1789, augusti 1790, Drottning Hedvig Elisabeth Charlottas samling, Eriesbergsarkivet RA. Det är dock väl skarpt att somLönnroth 1986 s 242 påstå att det var »subjektivt godtycke», Gustafs personliga agg, somutsåg Hästesko till offer. De dömdas nådeansökningar remitterades till en grupp personer, av vilken de flesta inte nämnde Hästesko bland dem för vilka något särskilt kunde anföras. Biskop Olof Wallquist talade visserligen för benådning av samtliga, men för två av de dödsdömda, Hästesko och Otto Klingspor, hade han inga särskilda nådeskäl att anföra. Wallquist syn på dödsstraffet belyses av att han ansåg att benådning skulle ske om »samhällets säkerhet ändå kan vara förvarad». Brev av Carl Wachtmeister mfl 20/5 1790 samt brev och betänkande av Olof Wallquist 28/5 1790 F 457 UUB. Gustaf III I860 s 90 f, brev till regeringen 13/8 1790. Hedvig Elisabeth Charlotta berättar att han hade bett statssekreteraren tillse att dödsdomarna låg bland de övriga expeditionerna, så att han inte märkte när han signerade just dessa, s 636, vol 2, september 1790, Drottning Hedvig Elisabeth Charlottas samling, Eriesbergsarkivet RA. Jfr Fant 1792: »vi hava sett honom lida våld, då han skulle underskriva en dödsdom». Det finns här paralleller med Oscar I:s utveckling, se t ex Reuterdahl 1920 s 341. Hedvig Elisabeth Charlotta menade sig se en förändring i Gustafs sinnelag under kriget 1788-90, s 518, vol 2, november 1789, Drottning Hedvig Elisabeth Charlottas samling, Eriesbergsarkivet RA. Någon ökning av antalet avrättningar kan dock inte spåras i tillgänglig statistik, Olivecrona 1891 s 142 ff. 114

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=