32 tillhörde en annan församling, eller flyttade, skulle prästen där i görligaste mån genomföra samma åtgärdsprogramd^^ Mannen var i allmänhet mer skyldig än kvinnan, och kvinnan blev av graviditeten, lägersmålets följd, mer avskräckt än mannen. Den mosaiska rätten regler — där kvinnan inte sågs sombrottslig, och mannens påföljd var att genom äktenskap upprätta henne och ge en penninggoda.*^'^ Avenvid riksdagen 1800 behandlade prästeståndet barnamordsfrågan. Prosten Anders Lanterns ingav ett memorial med önskan om förändringar av barnamordsplakatet. För Lanasrus var det tydligt att dess syfte, att minska antalet barnamord, ej uppnåtts, men att däremot lösaktigheten ökat. Därför borde kvinnan åläggas att namnge barnafadern, vilken i sin tur skulle åläggas att - till skillnad mot vad vanligt var - bidra till barnets underhåll och uppfostran. Ett enigt ecklesiastikutskott (EU) instämde, och ståndet beslöt att hemställa om en ändring av vissa punkter i barnamordsplakatet. Uppdraget att formulera skrivelsen gick till Lanasrus. Förutomdet slutliga konceptet till skrivelsen finns även ett annat och tidigare koncept bevarat.*^^ Båda är skrivna av Lan^erus och flera signifikanta förändringar går att följa i de två koncepten. Skarpa uttryck mildrades. Barnamordsplakatets verkan, somi den tidigaste versionen »med skäl befaras, såsom ett öppet tillfälle till dolda barnamord», uppfattades i den slutliga som »icke utan skäl och anledningar befaras nyttjas såsom ett öppnare tillfälle till flera dolda barnamord». I skrivelsen togs även blodskuldstanken upp, mot bakgrund av att ärendet sågs somGuds och kungens. En tidig version hade där; »Välsignelse och trevnad skola [icke vika ifrån]ett land möta, istället för den förbannelse blodskulden nedkalla över ett syndigt rike.» I den slutliga skrivelsen hette det om blodskulden: »Måtte aldrig blodskulden uppstiga ifrån det folk, över vilket Eder Kgl Maj^ råder.» Kritiken har mildrats och ansvaret flyttats från gåva till hennes far — var 106 Möller s 1796 s 37 ff. Möllers syn på menedens betydelse var tidstypisk: »nämligen att människan vid edgång beder och anropar Gud att hämna och straffa dess brott, omhon nämligen nekar till sanningen, eller säger det osant är: att Gud somej allenast tillåtit utan och budit edgång, åtagit sig detta, är likasomförbunden därtill och kan det icke underlåta, att ingen sann bättring eller omvändelse är möjlig och ingen syndaförlåtelse att vänta för den sombegått mened, förr än han bekänt sitt brott och tillfredsställt den förolämpade med skadans upprättande, så vida möjligt är;» Möller 1796 s 39 f. Tanken att menedaren själv avtalat med Gud omsitt straff förekom ofta då man varnade för mened som t ex i Michaelis 1793. I 1810 års katekesutveckling hörde frågor om meneden till tilläggen, Helander 1947 s 109. Möller 1796 s 36, 43 f, 47. •O'- Fol 1306 R 716 RA. Fol 1305v §3 EUprot 31/3 1800, fol 181 r §4 Pr konceptprot 29/5 1800 R716 RA. Jfr ur anteckning den 30/5: »uppsatte expeditionen rörande 1778 års författning om barnamord». Dagbok under 1800 års riksdag i Norrköping, Samlingar och anteckningar VIII Lanxrus Historia Svensk Gustaf III LUB. Fol 1358 f R 716 RA, Samlingar och anteckningar IV Lanxrus Historia Svensk Gustaf III 103 104 106 107 LUB. Tidigt överstruket i konceptet. 108
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=