27 förklarade att 1 Mos 9: 6 hörde till de av Gud givna allmänna och allmängiltiga positiva lagarna. Endast en talare anförde blodskuldstanken. Det var förre justitiekanslern (JK) Joachim Wilhelm Lilljestråle på riddarhuset: »Huru kan nu en så gruvelig gärning med mindre än dödsstraff försonas? huru skola blodskulder av den Högstes hämnd annorlunda från landet avvändas?» Barnamordet är också ett av de mest kvalificerade brotten: grundat i en last som angriper äktenskapet, samhällets grundval, överlagt, begånget i lönn och med list, samt riktat mot sitt eget barn. Han hävdade också principen att när ett brott blivit allt vanligare måste straffet skärpas, eftersom det visat sig otillräckligt.^®^ Lilljestråle ställde sig dock bakom LU:s förslag att lämna lagen oförändrad och krävde inte straffskärpningar. Det gjorde däremot rådmannen Anders Wallin och prosten Carl Gustaf Ekmansson. I sitt anförande i borgarståndet framförde Wallin åsikter som liknar Lilljestråles, när han menade att barnamordet är det grövsta bland mord. Dödsstraffet för mord är grundat på Sveriges lags överensstämmelse med den av Gud givna moraliska lagen, och såväl straffet somöverensstämmelsen är nödvändiga för samhällets bestånd. Då nu barnamorden tilltagit, så föreslog Wallin en straffskärpning. Barnamörderskan skulle åtta dagar innan sin avrättning schavottera vid en skampåle och straffas med tio par ris.^^ Ekmansson avvisade i sitt memorial propositionens argument att dödsstraffet p ga den mänskliga naturens kärlek till livet alltid är mer avskräckande än något fängelsestraff, men kom från en annan utgångspunkt fram till att ett mer skymfligt straff vore av nöden. Detta skulle inte ersätta dödsstraffet eller särskilt syfta till att avskräcka barnamörderskor, utan han ansåg att skymfliga formaliteter skulle beledsaga avrättningen för att avskräcka de närvarande. Annars kunde andra lockas av utsikten till en lika högtidlig död. Barnamorden skulle dock i första hand bekämpas genomandra åtgärder. Barnamord skedde RD 1786 Pr s 245. En liknande åsikt framförde Fredrik Axel von Fersen; »straffet för mord är dessutomstadgat i Guds lag.» R o A s 165. 7» RD 1786 R o A s 152 f. 7*^ RD 1786 Bg s 198 ff. Wallin hänvisade till KBr den 24/4 1754, vilket innehöll bestämmelser omstraffets skärpande för demsombegick mord av ledsnad att leva eller för att undgå kroppsplikt. Mordoffren var ofta barn. Straffskärpningen bestod i att under tvä dagar pä torget (i Stockholmtvä torg) schavottera med halsjärn vid en tavla somangav brottet, och därvid avstraffas med sammanlagt 30 par spö eller ris å tvä slag av bödelsdrängen. Efter rådrumför beredelse skulle brottslingen föras till sin avrättning med förbundna ögon. Fol 397v ff registratur 24/4 1754 NJrA RA, tryckt t ex i Juslécn 1787 s 379 f. Den direkta anledningen till KBr var ett konkret fall. Gardesgencralkrigsrätten hade dömt Johan Hellbom till att några dagar innan avrättningen pä vardera Norr- och Södermalmstorg i Stockholmstraffas med 15 par spö ä tre slag av paret. Fdan skulle dessutom läggas pä femstegel. Gardesgeneralkrigsrätten till KM:t 25/10 1753 utslagshantflingar GA-mäl 26/10 1753 NJrA RA. Rörande fallet, se även Fäcllbomu ä. Rådet gillade utslaget, och remitterade dessutomärendet för förslag till mer generell lagstiftning omstraffskärpning för grova missgärningar till lagkommissionen, rådsprotokoll i justititeärende 26/10 1753 NJrA RA. Lagkommissionens betänkande 4/12 1753 i volvm 16 ÄK 16 RA. 77
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=