26 somockså infann sig. Skarpast på denna punkt var kanslirådet Bengt Ferrner. Han menade att de senaste sju årens erfarenhet visade att åtgärderna »öppnat hela dörren för lösaktighet», lockat många på villovägar och med tiden skulle föröda samhället. Förändringarna hade alltså varit ett stort misstag. Ferrner gick också till hårt angrepp på principenatt inrätta hittebarnshus —detta utifrån erfarenheter från Paris och London, där troligen endast ett litet fåtal barn överlevt och blivit samhällsnyttiga. Istället är äktenskapet barnens rätta plats, och samhällets grundval. Även om Ferrner menade att det i propositionen föreslagna straffet var hårdare än dödsstraffet, och därför själv gärna skulle anta det, så skulle detta bli för dyrt för staten och självmordsrisken vara så stor att ändamålet att hålla de dömda vid liv därför ej skulle uppnås. LUtog mycket stort intryck av Ferrners memorial. Den enda viktigare avvikelsen från Ferrners åsikter var att LU ansåg att dödsstraffet var mer avskräckande än det föreslagna alternativet. Dessutom menade det sig behöva undersöka det stadgade dödsstraffets moraliska halt, och om detta kunde ändras utan att träda Guds egen rätt för när. Efter att ha slagit fast att det inte var dess uppgift att jämföra olika tolkningar av 1 Mos 9:6 fortsatte LU: Under vilken synepunkt utskottet helst ansett det för viljadråp i berörde åt människosläktets andre representant givne gudomlige bud utsatte dödsstraff, har utskottet funnit det så lämpat efter brottets natur och grundat på det värn ett människoliv är berättigat njuta, att varken om denna lagens allmänna förbindande kraft eller dess nödvändighet uti ett välbeställt samhälle någon tvekan kunnat hos utskottet uppstå utav de synnerliga exempel på försköning somden högste lagstiftaren själv vid ett och annat tillfälletäckts giva i vårt släktes första tidevarv, ej eller av dess till detta ämne mindre lämpeligt åberopade teokratiska författning omfristäder, såsom inrättade till undanflykt för dem, som icke med vilja, utan av våda dräpte sin nästa.^'^ LUansåg alltså att Guds lag var korrekt på denna punkt — detta utifrån ett snarast naturrättsligt resonemang med utgångspunkt i behovet i samhället och det nödvändiga skyddet för människolivet, dvs ett avskräckningstänkande. Dessutommotiverades dödsstraffet med likheten med brottets natur, alltså talionsprincipen. Flera av prästeståndets ledamöter hade i sina memorial framfört åsikter om Guds lags ställning sompåminde omLU:s, men där Guds lag hade en starkare position. Prosten Petrus Hillberg tog naturlagen till stöd för Guds lags allmängiltighet.^5 Principen att liv måste ges för liv hävdades av lektorn Josef Billgren utifrån Guds rättvisa och Guds befallning och som en del av hans styrelse. Brottet känner människan genomden naturliga lagen, men endast genom uppenbarelsen har Guds åsatta straff blivit bekant.Biskop Erik Hesselgren 73 RD 1786 Pr s 237 ff. 7-* RD 1786 Pr s 222 ff. 73 RD 1786 Pr s 259 f. 7<> RD 1786 Pr s 254 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=