25 och hon fick inte avstängas från nådemedlen. Barnmorskan förbjöds på samma sätt att berätta omsitt biträde vid födseln, och ett allmänt förbud mot att förebrå kvinnan för hennes brott infördes. Vid lysningen fick ingen benämning användas somutpekade henne sommindre ärlig, ingen skillnad fick göras mellan äkta och oäkta barn vid dopet, och domstolsförhandlingar kunde ske skriftligen och skulle även på annat sätt ge minsta möjliga utrymme för skymf. Onödiga frågor skulle undvikas, och protokoll och utslag ej uppläsas. Andra åtgärder var avsedda att ge ett direkt stöd till kvinnan. Således fick hennes föråldrar, husbonde, matmor eller någon annan hon gjort till sin förtrogna ansvar för henne och barnet. Offentligt understöd skulle ges genom KBh; även församlingarna kunde ge understöd. Vid 1786 års riksdag gjorde Gustaf III ett nytt försök att avskaffa dödsstraffet för barnamord. Hans motiveringvar denna gång av mer humanitär karaktär än vid förra riksdagen; kungens ömhet för dessa sina undersåtars liv betonades. Detta uteslöt dock inte en mer rationellt präglad argumentering, där det framhölls att den som begick brott för att undgå vanära lämpligen straffades med vanära. Det föreslagna straffstadgandet var högsta kroppsplikt, livstids tvångsarbete och på årsdagen av brottet två timmars utställande vid skampåle och ett par ris.^'^ Den här gången var det dock inte enbart kungen som tog initiativ i frågan. Åtminstone inomprästeståndet fanns en opposition- särskilt mot barnamordsplakatet och dess strävan att underlätta för den ogifta kvinnan att med minsta möjliga skam föda sitt barn, och så förhindra barnamord. I flera av de enskilda besvären från olika kontrakt framfördes sådan kritik, här exemplifierat av Åsunda kontrakts bibliskt inspirerade uttryckssätt: Blir nödigt att horeri och barnamord allvarligen beivras, och ej därmed plotsligen förfares, på det de spädas blods röster ej måtte så häftigt ropa till Gud ifrån jorden och Svea land aldrig likna Kanaans land somGud beskriver i 3 Mose B 18 och 20 kapit.^° Frågan blev livligt debatterad.^' Propositionens uttalande, att trots de tidigare åtgärderna hade barnamorden »snarare till- än avtagit»,^- öppnade för en kritik Kyrko-Lagcn 1845 s 111 f. Angående barnamordsplakatet, se även Anners 1965 s 219 ff, 229 1. RD 1786 Pr s 129 tf. Likheterna är stora med den danska KF 18/12 1767, även om Gustafs förslag var mindre hårt; jfr 4.5. 30:10 R 958 RA. Se även 30:5 och 30:7 samt jfr RD 1786 Pr s 49 f. Anners har påpekat att det finns tecken som tyder på att barnamordsplakatet medverkat till att öka de utomäktcnskapliga förbindelserna, och att kritiken i detta stvcke var välgrundad, Anners 1965 s 320 f. Aven i Tyskland var barnamordsplakatet uppmärksammat, se t ex Gottlob August Titteis kritik utifrån fr a principen liv för liv och 1 Mos 9: 6, Tittel 1780 och hänvisningarna i Ulbricht 1990 s 243 not 127. När LU:s utlåtande nådde prästerståndet var tio memorial o dyl bifogade. Borgarståndet beslöt efter sju talare på talmannens förslag att inskränka sig till att endast besvara propositionen. RD 1786 Pr s 229 ff; jfr s 104, Bg s 200 f. RD 1786 Pr s 129. Endast Magnus Blix synes ha ifrågasatt att barnamorden ökat i antal, RD 1786 R o A s 158 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=