23 straffet var överlägset dödsstraffet som avskräckningsmedeK^’ men uppmärksammar inte att LU angående mordbrand som medför förlust av människoliv utifrån den naturliga lagen hävdade att liv ska ges för liv.5^ Betänkandet tycks alltså inte vara uttryck för en genomtänkt grundsyn, utan snarare det eklektiskt motiverade resultatet av rimlighetsresonemang där allmän säkerhet, brottens grovhet och vanlighet samt gällande rättspraxis varit viktiga argument.-^'* I borgarståndet avvisade LUtanken att genommänniskoblod försona Gud — somredan är försonad genomJesus — och ville inte motivera dödsstraffet absolut utan utifrån allmän säkerhet och ändamålsenlighet.Också borgmästaren Peter Ekströmtog avstånd från tanken att genomvärdsligt straff uppfylla »den högstes förnärmade bud», och avvisade även idén att hämta ledning hos den i en helt annan kultur och tid hemmahörande mosaiska lagen. De anförda exemplen är valda för att belysa vilka teologiska argument som fördes fram, och vilken betydelse de hade. De visar också hur denna sida av debatten ofta komatt röra sig omtolkningen av vissa bibelställen. Guds lags förhållande till Sveriges lag kom i mycket att bestämmas utifrån vilken ställning orden i 1 Mos 9: 6 - »Den som utgjuter människoblod, hans blod skall ock av människomutgjutet varda.» - ansågs ha. De sågs av vissa somför evigt giltiga lagar som måste tillämpas, medan andra, utan att ge avkall på orefens ställning som Guds lag eller åtminstone Guds ord, ville hävda att man - liksom Gud själv — kunde dispensera från deras tillämpning. I debatten skulle också snart sambandet mellan dessa eller andra bibelord och den positiva rätten i Sverige avvisas. Också utläggningen av ett annat bibelställe, berättelsen omKain och Abel i 1 Mos 4, behandlas på fleraställen i riksdagshandlingarna 1778-79. För adelns LU var Guds behandling av Kain ett bevis på att Han själv intealltid tillämpat dödsstraff på dråparen, och att Gud här lämnat även andra härskare frihet,^*^ medan prästeståndets LUutifrån 1 Mos 4:14 hävdadeatt Kain genomsitt samvetes vittnesbörd själv funnit sig »saker till döden».Denna sammanställning av Guds ■^2 Anners 1965 s 278. ” RD 1778-79 R o A s 498. 54 Se t ex RD 1778-79 R o A s 492, 501. 55 S 232 ff LU:s utlåtande uppläst 15/12 1778 R 1426 RA. 5^ S 307 f Peter Ekströms votumi borgarståndet 15/12 1778 R 1426 RA. 52 Av denna åsikt var en präst, som i Stoekholmsposten samma dag somriksdagen 1786 avslutades hävdade att versen utifrån sin kontext innebar att Guds avsikt var att hävda människolivets helgd, då hon är Guds, den levandes, avbild och skydda henne från att dödas — och inte motsatsen, att tillåta dödandet av människor. Andå är detta tillåtet, men bara för att skvtida liv, och lämpligheten bordeavgöra omdödsstraff skulle tillämpas vid barnamord. Stockholmsposten 23/6 1786 (nr 143). I nr 171, (27/7 1786) nämner författaren »Religionens helgade bud, vars tjänare jag är,» varför han bör ha varit präst. Jfr Rehnberg 1966 s 63. 5** RD 1778-79 R o A s 489 f. Guds sätt att behandla Kain som ett argument mot dödsstraff användes även vid en debatt i den franska konstituerade församlingen 1791, Imbert 1967 s 138. 5’^ RD 1778-79 Pr s 132 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=