19 ligt; straffet ska bestämmas utifrån brottet och inte utifrån brottslingen. Därför avvisar Beccaria benådning och andra åtgärder som innebär avsteg från, den helst milda, lagstiftningen. Då skulle också straffets säkerhet kunna Ifrågasättas.^® I sitt avvisande av benådningsinstitutet var Beccaria och Kant inte unika. Flera andra upplysningsfilosofer, såsomJeremy Bentham och Gaetano Filangieri, ifrågasatte benådningens vara i rättssystemet.^* Kant menar att den enda ofelbara straffmätningsprincipen var vedergällningen. Genom denna ska straffets kvalitet och kvantitet bestämmas. Helt bokstavligt kan inte alltid principen ’lika för lika’ tillämpas, men den kan alltid tillämpas så att straffets verkan blir densamma som brottets.Menvedergällningen är inte bara en straffmätningsprincip för Kant. Detta visar hans resonemang kring mordet, där dödsstraffet är det enda tänkbara straffet: »Es giebt kein Surrogat zur Befriedigung der Gerechtigkeit.» Han anför också som exempel att omett samhälle helt upplöses, såsom en ö somöverges av sina invånare, så måste den siste fängslade mördaren avrättas först. Annars kommer blodskuld att häfta vid folket, som kan ses som delaktiga i denna offentliga rättskränkning.3^ Kants vedergällningslära är alltså inte motiverad utifrån att Gud kränks, men hans språkbruk liknar en teologisk vedergällningsläras. Rättvisan ska tillfredsställas och termen blodskuld används. Rättvisan blir till ett självständigt metafysiskt begrepp. Kant var inte den förste somhävdade en sådan filosofisk vedergällningslära. Den hade omfattats av många naturrätts- och tidiga upplysningsfilosofer.^'* Framställningen ovan har utgått ifrån Beccarias Dei delitte e dellepene- inte för att verket skulle vara unikt vare sig i ämnesval eller argumentation, utan därför att det med rätta blivit något av en symbol för tidens straffrättstänkande och också tycks ha uppfattats så av samtiden. Straffrättsfrågor diskuterades knappast utan att de sattes i relation till Beccarias tankar. Däremot var teologiska argument sällsynta. Kants åsikt hade sin största betydelse som idéhistorisk företeelse, men den hade också betydelse sombromsande kraft gentemot försök att avskaffa dödsstraffen. 1.2, Det straffrättsliga reformarbetet och barnamordsfrågan fram till Gustaf III:s död Beccaria och hans likasinnades tankar fick sin motsvarighet i ett intensivt reformarbete i många europeiska länder,^^ ofta inriktat inte bara på en humanisering av straffen utan också på genomgripande förändring av hela straffsysteBeccaria 1770 s 132 f. 31 Ruller 1987 s 73 f. 33 Kant 1870 s 174. 33 Kant 1870 s 175. '■1 Lewandowski 1961 s 71 ff, 156 f. 3'’ Se t ex Anners 1965 s 72 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=