17 finns hos både Beccaria och Paley en för tiden ganska typisk motvilja mot avrättningens skådespel. James Boswell förespråkar å andra sidan i en artikel 1783 att avrättningen ska minimera den avrättades smärta, men injaga skräck i åskådaren. Ett steg på vägen skulle vara att inte täcka ansiktena på dem som ska hängas.*"^ Beccarias formuleringar visar på en motvilja mot avrättningen som sådan. Han har även uttalanden somvisar på medkänsla med den avrättade. Beccaria beskriver orsaken till avskyn för avrättningen och bödelns arbete, »människornas naturliga tänkesätt omdödsstraff», på detta sätt: Sådant härrör därav, att vi, uti en själenes inre och lika somavlägsna del, varest naturliga lynnet ursprungligen ännu kommit att bibehållas, igenfinne en tanke, som alltid sagt oss, att vårt liv står under ingen dödligs lagliga välde, utan blott under det enda nödvändiga, som råder över allt.'^ Den förklaring som här ges visar, typiskt nog för Beccarias principiella argumentation, inte på medkänslan eller någon annan känsla utan på det samhällsfördrag i vilket dödsstraff ej är innefattat, men också utöver det till det »nödvändiga». Dei delitte e dellc pene s inflytande har ansetts bero på verkets systematiska karaktär.'^ I Sverige kom det att bli känt i ganska vida kretsar.’^ Även i de akademiska disputationerna behandlades Beccarias verk flitigt. Den starka ställning somtanken på samhällsfördraget hade i dess argumentation passade väl in i tidens filosofiska debatt, och var en viktigorsak till det akademiska intresset.'^ Det var även då den svenska eller franska versionen somanvändes.**^ I avhandlingen Tankar i Svenska Lagstiftnings Vetenskapen, Om Viten, Brått och Sfr^^/j^framlagd 1772 under presidiumav Pehr Niclas Christiernin, professor i filosofi i Uppsala, kritiseras flera tankar ur Dei de delitte e dellepene. Kritiken rör såväl Beccarias teoretiska grundval som enskilda punkter i hans kritik av straffmätningen och tortyren inom rättssystemet.^® Grundvalen för avhandlingens resonemang är den av Skaparen i samvetet nedlagda lagen, men i övrigt är teologiska tankar sällsynta utomi ett uttalande omstraffets ändamål: '■* Den bästa avrättningsformen Boswell kände till var en romersk metod, som innebar en stvekning av kroppen motsvarande en slakt efter det att fången som bedövning först slagits i huvudet med cn hammare. Boswell 1928 s 283 f. Beccaria 1770 s 110 f. Anners 1965 s 61 f. Maestro 1942 s 157, Savey-Casard 1968 s 61. Anners 1965 s 169. Ncikter-Arnberg 1791 s 5 ff, Cederschiöld-Elg-Allgulin 1808 s 14 f. Christiernin-Diedrichsson 1772 s 26, 32, 38, 40, Tengström-Schroderus 1777 s 8 f, 13 f, Christiernin-Berggren 1779 s 4, Neikter-Arnberg 1791 s 6 f, Cederschiöld-Elg-Allgulin 1808 s 14. Schlyter-Westrin-Wahlquist 1815 s 21 f citerar dock Beccarias italienska text. Christiernin-Diedrichsson 1772 s 8, 26 f, 38. Respondent var Diedrich M,xchel Diedrichsson. Om avhandlingen, se Anners 1965 s 172 ff, som förutsätter att avhandlingen var författad av Christiernin.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=