10 Källor och källvärdering Riksdagsprotokoll och -handlingar är dominerande källor till del I, medan ett mer blandat källmaterial med tyngdpunkt på enskilda händelser kommer till användning i del II. Trycktariksdagsprotokoll och -handlingar utnyttjas, i mån av förekomst."*^ Riksdagsprotokollens kända brister när det gäller att bevara de uttalade formuleringarna är inte av avgörande betydelse, då yttranden huvudsakligen används somkälla till tankar som, ominte annat, vunnit spridning genomprotokollen."^^ Dagstidningar har endast utnyttjats på förekommen anledning. Källornas med tiden förändrade karaktär märks särskilt i del II. Under 1800-talet förbättrades källäget märkbart. Ett exempel är att fängelseprästerna från 1835 skulle inge ämbetsberättelser och från 1846 föra ämbetsdagbok. Källor omkring en dödsfånges sista tid och avrättning visar på särskilda problem. Fyra grupper var huvudsakligen involverade i skeendet: fångarna, överheten, prästerskapet och folket. Källorna domineras av skildringar och andra källor författade av präster. Även rörande tryckta skrifter där dödsfången står somförfattare finns belägg på prästerligt inflytande. Ankehuspredikanten Thore Odhelius omtalar att Peter Sellegrens första version av sitt avskedsbrev blev hårt kritiserad av hans själasörjare och av dem sönderriven.5° Det sedermera tryckta avskedsbrevet är enligt Odhelius skrivet under Sellegrens sista levnadsdagar och tryckt på kanslikollegiums befallning. Kaplanen Sellegren ansågs ej heller, pga bristande talegåvor, lämplig att hålla tal på avrättningsplatsen.5’ Samma bild av stark kontroll från fra prästerskapet över dödsfångarnas tal och skrift framträder i amiralitetspredikanten WilhelmPeter Henschens Anwisning til Döds-Fångars Själa-tvård för unge och oerfarne Prästmän, där han rekommenderar att omprästen misstänker att fången skulle missbruka möjligheten att hålla tal så ska han inte tillåtas tala, och framhåller att dödsfångens tal ska vara en varning till åskådarna.5- Mot denna bakgrund är det naturligt att fångarnas författarskap ifrågasatts. Flera skrifter bär även spår av detta - genomuppgift på titelbladet att den avrättade är författaren, genom fångens egen uppgift i en efterskrift eller genom ett intyg från hans själa1982 års utgåva av prästeståndets riksdagsprotokoll 1723 och 1874-76 års utgåva till hondeståndets riksdagsprotokoll 1809-10 brukas. •** Rörande problemen med riksdagsprotokoll somkälla, se senast Hallberg 1994 och Hallberg 1995. Se även Olsson 1963 s 46 ff. Vissa av honompåvisade orsaker till avvikelser är dock en följd av ärendets särskilt kontroversiella eller partiskiljande karaktär, vilket sällan kan sägas vara fallet i här behandlade debatter. SFS 1835:72 s 12 SFS 1846:42 s 4 ff §§2l, 2n, 10 och 12. Odhelius 1842 s 71 ff. Odhelius 1842 s 77 f, Sellegren 1842. En intressant parallell är den i London 1777 avrättade prästen William Dodd, somfick privilegiet att någraveckor innan sin död predikaen condemned sermon. Dennavar dock till stora delar författad inte av Dodd utan av Samuel Johnson, Grav 1983 s 34. Henschen 1800 s 105 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=