9 lättas synen på avrättningen somenbart teknik.‘♦o En bra avrättning är en snabb avrättning.**' De som arbetar med avrättningar, både administrativt och handgripligt, förbereder sig för avrättningen genom att fräscha upp minnet av den dömdes brott och samtala omdessa. Detta är en effektiv teknik för att hålla en känslomässig distans till den dömde. Brottet ersätter brottslingen.**2 Runt fången finns också andra än vakter. Vi kommer att koncentrera oss på präster. I den av Johnson skildrade miljön finns fångens advokat(er) och en »counselor».**^ Johnson menar att dessa, med eller utan vetskap eller avsikt, medverkar i den sociala kontrollen omkring fangen, somleder till att denne inordnar sig i det förväntade mönstret och t ex inte kämpar emot utan dör med värdighet. Motivet för deras handlande är dock att försöka hjälpa den dömde att hantera situationen på sina egna villkor. I detta sammanhang ser också Johnson de sista timmarnas samtal omtillvaron efter döden, vilka han visserligen accepterar då ingen förlåtelse väntar i denna tillvaro utan endast »a lonely, violent death», men som han samtidigt menar »furthers the prisoner’s decline towards death.»**•♦ Johnsons förståelse av avrättningsprocessen och dess ritual belyser de ofta förekommande uppgifterna omatt dödsfångarna själva varit de somlagt störst vikt vid ritualet.**-'’ Till vilken grad detta beror på självständig vilja eller egenintresse, och till vilken grad de dömda ska ses som av omgivning och förväntning kontrollerade objekt är en väsentlig fråga att bära med sig till varje skildring av dödsfånge och avrättning. Johnson studerar den moderna avrättningsprocessen och hans resultat kan därför inte direkt överföras till den tid som här behandlas, men de ger uppslag till intressanta infallsvinklar även vid studiumav ett historiskt material.**^ Även det till synes oproblematiska och normala i avrättningssituationen ifrågasätts. Johnson 1990 s 76. •" Johnson 1990 s 77 f; jfr den noggranna redovisningen av tidsåtgängen mellan bödelns inträde i dödscellen och luckans fall i Royal Commission 1953 s 250 f. Jfr även Lolland 1976 s 43. ■*- Johnson 1990 s 87, 98 f; jfr s 156 f om vissa opinionsbildares och domares uttalanden om mördare sommonster, galna hundar, icke-mänskliga mm. Jfr Dalman och Gunnc 1934 s 20. Johnson 1990 s 93. Johnson 1990 s 88 f, 93 f. Jfr Byron Eshelmans ifr.ågasättande av ommvndigheterna ser hans egen roll somfängelsepräst i processen somatt vara »a sedative for the condemned», Eshclman och Riley 1962 s 104. Se t ex Eshelman och Rilev 1962 s 15 f. Eör en prövning av Johnsons slutsatser mot ett historiskt material, se Bergman, Martin, Vem och vad såg de? En källkritisk studie omkring Lars Nilssons avrättning i Malmö 23/8 1900, otryckt uppsats i historia 1993 Lunds universitet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=