200 tal karakteriserat av sökande efter omvändelse, men med svagare betoning av bekännelsen än under 1800-talets förra hälft, vilket präglades av uppgiften att förmå den anklagade och dömde att också bekänna inför människor. När denna uppgift försvinner ökar också det inslag Potter kallar tröst, en individcentrerad själasörjarroll. Förutomkring dödsstraffet framträder klara motsättningar omkring förlåtelsen och omvändelsen. Med utgångspunkt i pietismoch neologi flyttades hos många tyngdpunkten från avlösningens karaktär av nådemedel, ett Guds verk i och med människan, till en förkunnelse sommänniskan kunde ta till sig i den mån förutsättningar redan fanns. Vissa gick längre. De somgick längst såg omvändeisen som en moralisk kvalitet, och menade att Gud inte förändrade människan. Det måste hon göra själv, vilket tar tid, särskilt somhon med goda verk måste tvätta bort tidigare missgärningar. Slutsatsen blev att dödsfången, som inte hade lång tid att leva och inte hade tillfälleatt visa godhet, inteheller kunde omvända sig. Dessa tankar var nära knutna till neologin. Neologins undergång och reaktionen mot dess teologi och liturgi förstärkte åter förståelsen av avlösningen somnådemedel.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=