199 rättningen dröjer kvar längre och i högre grad än den allmänna sekulariseringen ger sken av. När en människa dödas genomtänkt och genom en eller fleraandra människors vilja och hand får händelsen ett sådant drag. Samtidigt visar dödsfången bakåt, mot sitt brott. Dödsfången är brottslingen, straffet ska vara avskräckande. Denna förståelse av dödsfånge och avrättning är nästan helt immanent. Nästan, för även på brottet och straffet kan läggas teologiska synvinklar — i de flesta dödsdomar för förräderi i Schweiz under andra världskriget fanns hänvisningar till Judas eller de trettio silverpenningarna.^ Dödsfången utvecklas till ett allt större problemi en utveckling sammantvinnad med den somutgörs av de ovan presenterade faserna. Den konkreta dödens fas behöver inte dödsfångens medverkan, även omden är välkommen. Det viktigaste är dock att denne inte stör skeendet. Kanske är det utifrån denna syn på avrättningen som dödsfångens underkastelse och acceptans är allra viktigast. Själasörjarna betonade starkt nödvändigheten av offentlig bekännelse och undergivenhet inför straffet. Idealet ’den välberedde dödsfången’ och de uttrycksmedel detta borde ta sig var inte produkten endast av teologiska överväganden, utan färgades också av den rådande synen på brott och straff. Den ökade dehumaniseringen av dödsfången hör hemma i den abstrakta dödens fas — somkonkret människa är denne ett problem och bör inte längre vara ett aktivt subjekt, utan ett objekt. Han betraktas allt mindre sommänniska och allt mer som symbol. Sambandet är också tydligt med det nya fängelsesystemets ideal av den helt kontrollerade fången, vars självbestämmande reduceras till ett minimum. Fängelsesystemet innebar en förändrad och tydligare roll för fängelsernas personal. Fängelserna, och även personalen, var förknippade med förbättringstanken. Förbättringstanken stärktes efter hand, och avrättningarna blev intramurala. En yrkesgrupp med en förstärkt identitet fick då uppleva att den tilldelats en roll i ett sammanhang somstod i diametralt motsatsförhållande till det ideal dess identitet var knuten till. Motviljan mot dödsstraffet hos fängelsepersonalen och andra grupper somi sitt yrke komi kontakt med det var tydlig vid tiden för dödsstraffets avskaffande i fredstid, och en inte oväsentlig del av den allmänna ovilja somåstadkomavskaffandet. Prästernas roll förändrades samtidigt somberedelsen av dödsfångar blev en angelägenhet för några få av dem. Vi kan jämföra med vad Harry Potter funnit rörande de engelska fängelseprästernas roll i förhållande dödsfångarna: tyngdpunkten försköts från 1700- och det tidiga 1800-talets sökande efter bekännelse, över den viktorianska periodens sökande efter omvändelse till 1900talets tröstande.^ Den svenska bilden ser något annorlunda ut: vi har ett 1700- ^ Noll 1980 s 9. ^ »If the role of the late eighteenth and early nineteenth-century chaplains could he typified as inducing confession, and that of the later Victorian chaplains as seeking conversion, that of the twentieth-century chaplains was giving consolations. That is, of course, a gross generalization, and all three purposes overlapped throughout the whole period, but nonetheless it accurately describes the main emphasis of each era.» Potter 1993 s 182.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=