198 Dödsstraffet kunde också ses som ett medel att uppnå ett immanent mål — det kunde t ex användas för att oskadliggöra någon somansågs farlig eller förstås somett exempel. Vi kan utifrån förståelsen av dödsstraffet - eller noggrannare, döden - somexempel särskilja tre faser i utvecklingen, mellan vilka fasta tidsgränser varken kan eller bör utsättas. De olika uppfattningarna lever tillsammans, ofta i konflikt med varandra, men dominerar vid olika tider. Den tidigaste fasen bör kallas döendet somexempel. Urtypen för detta är de torterande avrättningsformerna där den dömdes utdragna lidande uttrycker en avsikt, särskilt avskräckning. I Sverige är denna fas, trots att högra handens avhuggning förekomin på 1830-talet, ifrågasatt, ja, närmast avslutad, redan vid 1700-talets slut. Gustaf III tillhör tydligt nästa fas, den konkreta döden somexempel. Döden får gärna inträda snabbt, men döden och dess synliga följder — blodflöde, bål, galge, stegel, sönderfall, grav osv — har ett budskap till de levande. Straffsituationen fungerar somett exempel och drama, varför avrättningarnas offentlighet är nödvändig. Slutligen kommer fasen med den abstrakta döden som exempel. I den moderna avrättningskulturen i sin helhet är den konkreta döden, avrättningen med alla dess detaljer, ett problem. Relativt tidigt kommer en tydlig reaktion mot avrättningarna; ’de ska inte genomföras just här’ eller ’jag ska intevara närvarande’. Samtidigt höll många fast vid dödsstraffet somprincip, avskuret från avrättningens verklighet. Det finns här ett klart samband med Boströms idealistiska filosofi. Det är också lätt att se sambandet med neologin och senare liberalteologinsombåda hade svårt för det konkreta och handgripliga, somt ex sakramenten. Föreställningenomden abstrakta döden förklarar de intramurala avrättningarna och strävan att så långt sommöjligt förkortaoch förenkladessa. Dessa spänningar omkring dödsfången utgör dock inte hela bilden. Olika tolkningar av hans person står mot varandra, men konflikterna påverkar och påverkas också av dödsfångarna själva och människorna runt dem, och deras konkreta verklighet. Liksom döden är dödsfången intressant som exempel, men samtidigt - och i än högre grad -problematisk. Dödsfången står, både som levande och somdöd, välkommen eller ovälkommen, i centrumför debatt, lagstiftning och praktiskt handlande — dödsstraffets historia är dödsfångens. Dödsfången är människan inför Gud; snart står hon inför sin evige domare, vilken blir utgången? Avrättningen är en nästan transcendent upplevelse för de övriga närvarande. Med en i andra sammanhang närmast omöjlig säkerhet, planering och förberedelse får man närvara vid en människas död, med dess öppning framåt mot evigheten. Det kunde många gånger ses som en mycket uppbygglig upplevelse. Dödsfången fungerade också som förkunnelse, när han agerade ut berättelsen omsin omvändelse.^ Det religiöst/rituella draget hos av5 Omsambandet mellan berättelsen omdödsfångens omvändelse och hur denne levde ut berättelsen vid avrättningen innan den senare publicerades, se Williams 1986, särskilt s 844 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=