197 nerlighet. Ur dessa tendenser utvecklades det vi kallar väckelser. Privatiseringen lade dock även grunden för ett ifrågasättande av kyrka och tro. I båda fallen finner vi en ökad individualism, som getts många namn beroende på tid och typ — såsompietism, herrnhutism, upplysning eller 1800-talets väckelser.^ Det rationella tänkandets starkare ställning, nyttotänkande och sekularisering öppnade dörren för rationellt motiverade angrepp på exemplet. Olika varianter av frågan ’vad tjänar det till?’ ställdes. Frågan besvaras nekande av Beccaria och hela den moderna dödsstraffskritiken— dödsstraff och avrättning tjänar inget samhälleligt syfte. Motsvarande angrepp kommed utgångspunkter inomkristen trosförståelse. Tex kunde en moraliserande kristendomsförståelse med rötter i upplysningen fråga: ’Finns omvändelsens möjlighet; kan brottslingen omvändas på så kort tid?’ Resultatet blev att den omvände syndaren inte betraktades som ett ideal utan ifrågasattes och ytterst sågs som en omöjlighet. Privatiseringen gjorde också, under en övergångsperiod, att brottslingens personliga tro och bekännelsen av både denna och brottet blev viktigare. Han kunde bli farlig för samhället omhan inte var ett gott exempel. Samtidigt är paradoxen att religionens privatisering gjorde exemplet obehövligt. Utifrån beredelsetidens längd och behandlingen av ärenden kring själavåda kan vi säga att den nämnda övergångsperioden infaller ungefärligen under 1700-talet, medan 1800-talet präglas av att brottslingens omvändelse blir av allt mindre intresse för statliga myndigheter. Den del av intresset somtidigare ägnats dödsfången förskjuts till dödsstraffet. När det gemensamma kyrkligt-statliga intresset i avrättningsplatsens exempel — ’systemet’ - började falla samman kom initiativet huvudsakligen att utgå från statens sida. Att stat och kyrka naturligt väljer att slå vakt omolika aspekter av exemplet visas i sönderfallet. Staten bevarar det juridiska exemplet, med tyngdpunkt inte på den specifika brottslingens död utan på straffets verkställighet. Till sist uttunnas detta till en strävan att bevara vissheten om möjligheten av straffets verkställande. Kyrkan släpper slutligen exemplet i sin helhet och inriktar sig på den enskilde personen och dennes salighet. Dödsstraffet kunde motiveras utifrån absoluta värden. Sådana motiveringars — särskilt den av dödsstraffet somförsoning av Gud — inflytande minskade stadigt. Denna försoningstanke levde dock kvar längre i förkunnelsen och bildar en väsentlig bakgrund till morden som begås i syfte att avrättas."^ Först när denna försoningstanke börjat tappa mark sattes specifika åtgärder in mot brottstypen - hade den trots allt ägt någon formav acceptans? Kan försvagningen av tanken också ha inverkat på brottstypens successivt lägre frekvens? Möjligen, men den viktigaste orsaken är säkert att allt färre brott, särskilt bland dessa, bestraffades med döden. J Jfr Radier 1988 s 184, 257. ■•Jfr angående självmord och försoning Beneke 1903 s 66 ff. 14
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=