195 gon annan dödsberedelse än den, som en sann omvändelse och ett redligt förblivande vid nåden innebär, behövs naturligtvis inte», och praktiskt illustreras av Per Johan Petterssons avrättning i Gävle 1893, där alla böner och alla »ceremonier» utom några viskade bibelord till delinkventen var avklarade redan i cellen.'58 Denna utveckling är inte unik. En tydlig likhet finns med den samtida juridiska utvecklingen, där de kasuistiska bestämmelserna allt mer avlägsnas ur lagarna. Själavården av dödsdömda förändrades i individualiserande riktning, och omvändelsenframstod därför somett allt viktigaremål. Medan Olaus Petri hade ett särskilt avsnitt om den som säger sig vara oskyldig fanns det i Peter Fjellstedts Andaktsbokför fångar ett »Avskedsord till en livdömd, obotfärdig fånge på dess dödsdag» tom 1884 års upplaga.*^^ Valen av problem att behandla är symptomatiska. Prästernas större delaktighet i samhälle och rättssystem— t ex somfängelsepräster — och strävan efter omvändelser ledde till att det blev naturligt att, i första hand, se problem med dödsfångens beredelse som fel hos denne, sommåste åtgärdas. Det vore fel att se denna utveckling endast somen ökad frihet för prästen i själavården och för präst och fånge att utveckla ritual. Friheten medförde möjlighet att skapa nya ritual, men även om vissa seder tycks ha tillkommit är det mest påfallande att olika bruk försvann. Ovan (6.1.2) anfördes somen väsentlig förklaring till förändringar rörande kommunionspraxis en strävan att separera gudstjänst och avrättning, kyrkliga och statliga funktioner. Strävan att förkortaoch tidigarelägga avrättningsakten verkade också tydligt i denna riktning. Den här tecknade utvecklingen fungerade på samma sätt. Koncentrationen på en enda person som objekt för det kyrkliga handlandet och överföringen av tonvikten från liturgi till själavård var inte befrämjande för storvulna anstalter av något slag. Det är viktigt att framhålla att det officiella gudstjänstlivet inte var allt somförekom. Vanligt var ett mer eller mindre utvecklat andaktsliv, varierande för varje person, där den enskilde dödsfången kunde spela en mycket ledande roll. 160 Norrby 1899 s 417, berättelse av Klas Bruno Henning 1/2 1894 EIIcb:25 Fångvårdsstyrelsens arkiv RA. Petterssons avrättning är här framhållen som en god illustration till läget, inte som en kronologisk slutpunkt. Jfr Norrlandsposten (Veckoupplagan) 24/3 1893, Dagens Nyheter 18/3 1893. Sallroths avrättning 1900 hölls »efter förrättad kortare bön». Protokoll, hållet d länsfängelsets i Carlskrona gård, dd, tf stationsskrifvaren Theodor Julius Sallroth ... den 5 Juli 1900 derstädes afrättades, Alla: 125 Blekinge läns landskanslis arkiv LLA. Olavus Petri 1915 s 365, Fjellstedt 1849 s 182 ff, Fjellstedt 1884 s 175 ff, Fjellstedt 1894. Att avsnittet utgick from 1894 års upplaga är också förståeligt utifrån den allmänna utvecklingen bort från färdiga lösningar i själavården. Rörande dödsfångens personliga inflytande på gudstjänsterna, se t ex Löfvén 1853 s 11 ff. 158 160
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=