194 nerna inomfaserna var omfattande, och utpräglade exempel sällsyntare än vad vi med detta perspektiv kan kalla blandformer, är utvecklingen ändå omisskännlig. Den första fasen karakteriseras av färdigformulerade texter, särskilt allokutioner men också t ex böner, somprästen kunde läsa innantill. Ett mycket tydligt exempel är Johann Ludwig Hartmanns Handbuchfur Seelsorger 1689, där det till varje besök hos fången ges utförliga anvisningar och färdiga texter för olika moment.*5° Anvisningar och texter kunde också vara anpassade till omständigheter och sinnesstämningar.*^! I HB 1693 dominerade denna aspekt, särskilt i det första alternativet till ritual, somväsentligen gick tillbakapå Olaus Petri. Där finns i huvudsak färdiga yttranden till dödsfången vid olika tillfällen och till församlingen på avrättningsplatsen. Rövaren på korset är här ett dominerande motiv. I det andra alternativet, sominte självständigt behandlar avrättningsplatsen, lämnas större utrymme för egna formuleringar och anvisningar ges för skilda sinnesförhållanden. Alternativet är huvudsakligen en beredelse till skriftermål.*Anvisningarnai detta kapitel i HB 1693 var inte bindande för prästerna,*^^ och tycks ha kommit ur bruk medan HB 1693 ännu var gällande. Den andra fasen kännetecknas av utförliga resonerande anvisningar. Hit hör de mest omfattande handledningarna i ämnet; Christian WilhelmOemlers mer än 700-sidiga Der Prediger bey Delinquenten und Missethätern 1775 och den mest omfattande handledningen i Sverige, WilhelmPeter Henschens Anwisning til Döds-Fdngars Själa-Wdrd 1800, liksom den tidens mest inflytelserika handledning i pastoralteologi i Sverige, översättningen av Pontoppidans Collegium Pastorale Practicumd'^^ Till samma typ hörde även de olika HBF från 1793 och HB 1811. Inga färdiga formuleringar förekom längre - endast anvisningar. *55 Henschen riktade kraftig kritik mot de färdigskrivna talen i Nicolaus Haases Das Getreuere Seelen-Hirte\ sådant fungerar endast i kyrkan, men inte i fängelset och i själavården.*56 Den tredje fasen kan lätt karakteriseras genomatt inga anvisningar för dödsfångars beredelse lämnades i HBF och HB from 1854.*57 Det är också symptomatiskt att det blir allt svårare att hitta någonting specifikt omsjälavården av dödsfångar i handledningarna. Dödsfångar ses bara somett specialfall av människa i nöd och inför döden. Utvecklingens slutpunkt kan teoretiskt uttryckas med Carl Norrbys yttrande i Läran om den kyrkliga själavdrden 1899: »NåHartmann 1689 s 573 ff; jfr Hartmann 1681 s 132 ff och Giinthcr 1721 s 78 ff. >51 Haase 1722 s 140 ff, fol 62 ff T283 UUB. •5- Olavus Petri 1915 s 362 ff, HB 1693 s 183 ff. 153 Barker 1783 s 575. 15-* Oemler 1775, Henschen 1800 och Pontoppidan 1766. Även andra handledningar inompastoralteologin vid denna tid var av samma typ, se t ex Miller 1774 s 189 ff och Sailer 1789 s 238 ff. 155 Se 4.2. 156 Henschen 1800 s 48. 157 Se 4.4. 150
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=