193 delar av kroppen kunde bli liggande kvar på marken.Den andra möjligheten är att den nedtagne är en närstående eller vän, som man vill begrava.Den tredje möjligheten är nedtagningen som mer eller mindre genomtänkt protest — mot överheten i allmänhet eller dödsstraffet i synnerhet. Kanske var detta orsaken till att Johan Peter Flombom, utan tillstånd och utan påvisbara motiv, 1832 tog ned den steglade Adolph Engedahl och begravde honom. Den avrättades kropp blev alltmer av ett problemi hela vår kulturkrets, men den likartade idéutvecklingen kunde få helt olika resultat till följd i hanteringen av den avrättades kropp. I England var utvecklingen närmast motsatt den svenska. Statens kontroll över de avrättades kroppar ökade successivt, medan anhörigas tidigare stora inflytande upphörde. Huvudregeln i det folkliga medvetandet tycks under 1700-talet ha varit att vänner och anhöriga hade rätt att ta hand omde hängdas kroppar. Det kom också till formliga strider när kirurger ville överta kroppar för dissektion.''^-'’ Genomlagstiftning 1752 utvidgades dissektionens roll i straffsystemet, då den för mördare blev en kvalifikation efter döden.I och med Anatomy Act 1832 förändrades situationen; de avrättades kroppar komatt begravas inomfängelsets murar. Förändringen berodde dock inte på motviljan mot dissektionerna, utan på en vilja att inte framställa dessa somnågot nedsättande eller ett straff. Behovet av kroppar var mycket större än avrättningarna kunde tillgodose, varför nya legala tillflöden ansågs behövas.'''^ Vid Church of England för skiftande lösningar på problemet —somatt den somdog obotfärdig och utan bekännelse till skillnad från andra avrättade inte borde begravas på sin församlingskyrkogård,'''*^ eller att kroppen skulle begravas inom fängelset, gärna kremerad. utredningar av begravningsfrågan uttalade sig företrädare för senare 149 6.5. Utveckling och systematik De ovan uppräknade företeelserna korresponderar mot och kan systematiseras utifrån tre faser i utvecklingen i HB, HBF och handledningar. Den tydligaste utvecklingslinjen är en allt större frihet från regler och ritual. Trots att variatioFol 19 X284 p 1 UUB, Matthicscn 1910 s 96 ff, 105. KBr till Svea hovrätt 19/1 1718 justitierevisionens registratur NJrA RA. Avskrifter av handlingar i målet i A 194; 1—3 Avskriftssamlingen Gunnar Sandströms samling VLA; jfr HD;s protokoll 17/7 1832 NJrA RA. Linebaugh 1975h. Linebaugh 1975b s 76 f, Radzinowicz 1948 s 206, Richardson 1987 s 35 f. Även innan 1752 hade ett antal avrättades kroppar årligen överlämnats till dissektion, Richardson 1987 s 32, 36. Rörande oroligheter och lagstiftning rörande dissektion som straff i New York, se Wilf 1988-89. Mördarna förvägrades även offentliga religiösa ceremonier, Wakefield 1969 s 251 f. Richardson 1987, rörande mördare särskilt s XV, 207, Laurence 1932 s 22. '■*** Cooper 1974 s 115 f (ärkediakon Bickersteth i Aylesbury); jfr Cooper 1974 s 14 f. Royal Commission 1953 s 270 (ärkebiskop Geoffrey Fisher av Canterbury).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=