189 Hur framgångsrik beredelsen hade varit avlästes slutligen på avrättningsplatsen.Många förkunnare uttryckte med större eller mindre säkerhet en egen åsikt omutgången. Swen Skytt ansågs väl beredd av sin själasörjare: Med ett barns undergivna lugn gick han frammot döden; med ett barns rörande lugn tillslöt han sina ögon i döden, ett exempel mer, huru även i det råaste, det inskränktaste sinne det gudomliga dock förmår utveckla en förädling och en kraft, underbar för människor.* Vanligt var att förkunnarna bedömde fångens omvändelse. Som en hoppfull underströmi andaktsliv och förkunnelse återkommycket ofta den botfärdige rövaren på korset.'I några skriftetal finns mycket klara uttalanden omvissheten omden skriftandes frälsning.I de flesta fall uttryckte man dock endast mer eller mindre hopp om saligheten. Henschen menade, att om prästen var fullkomligt viss omfångens omvändelse, så kunde han tala omdennes mottagande i himlen."^ Betydligt mer tveksam till detta tycks Ljungquist ha varit. Han ifrågasatte omden sena undergivenheten, ångern och bättringen kunde ge samma salighet som var möjlig tidigare i livet. Han avvisade inte uttryckligen frälsningsmöjligheten, men såg på tillvaron efter döden som en vedergällningens värld, där tillvaron här lönas.I Ljungquists framställning blir salighetsfrågan inte ett enkelt antingen-eller, utan möjligheterna, åtminstone inom kategorin ’saliga’, tycks vara flera. Kanske har hans åsikt utvecklat sig ur den Lars Börgesson företrädde. Han hoppades på den avrättades frälsning, men menade att denna skulle ske såsomgenomeld."^ Inte i någon skrift finns den direkt uttalade bedömningen att inget hopp finns, men de mest negativa prognoserna återfinns i tal på avrättningsplatsen. Varningssyftet gjorde det naturligt att snarare måla upp de mörka evighetsutsikterna än de ljusa. I ett fall var kontrasten mot skriftetalet stort. Där hade förlåtelsen för den somkommer till Jesus framställts som en klar möjlighet för de båda dödsdömda.'-® I talet efter avrättningen sades att frälsningen var möjlig för dessa två men att hoppet var svagt i detta fall, och detta trots att de bedömdes somkristligen beredda till döden.'2' Andra uttalade sig inte direkt om de avrättades öde. framställde i sådana ordalag brottslingens förbannelse men Se t ex Holmgren 1857 s 92 och Odhehus 1842 s 7, 44 f, 58 ff, 68 f, 94 f. "•* Angeldorff 1838 s 14. Se t ex Murray 1909 s 102, Elmlund 1826 s 19, Fjellstedt 1849 s 177 f, Schultz 1829 s 7, Wessblad 1862 s 7. Högström 1775 s 205 ff, Skriftemål 1826. Thore Odhelius uttryckte sin fullkomliga övertygelse omsaligheten hos demhan följt till döden, Odhelius 1842 s 6. Henschen 1800 s 125. Ljungquist 1817 s 10 ff. Börgesson 1824 s 6. Elmlund 1826 s 19 f. Ekdahl 1826 s 2, 4. 1 16 118
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=