187 6.3.1. Gud och straffet Förkunnarna ifrågasatte inte sambandet mellan Gud och straffet; frågan är hur sambandet såg ut. Formuleringar somvice kollegans Peter Herslows att »den gudomliga rättvisan, somäven genomborgerliga lagens straffdomar utstakat en gräns för våldet»^^ leder till frågor som: Hur detaljerat styr Gud genom den borgerligarättvisan? Har överheten frihet rörandestraffsaker så länge den upprätthåller yttre ordning? Flera förkunnare framhöll att dödsstraffet krävs av Gud. Hovpredikanten Carl Magnus Wrangel sade till Jakob Guntlach att Gud skapat denna dödsdom till att övergå honomför att andra skulle avskräckas.Gustaf Ljungquist menade att när Guds lag och bud glöms och förtrampas så måste överheten, vars hjärta tvingas av lagarnas helgd och Guds rättfärdighet, använda sitt svärd och utrotavåldsverkaren.^^ Nyman beskrev avrättningen somatt Guds hand tuktar och späker.Dettainnebär en stark medverkan av Gud i den direkta rättskipningen —uttryckt som en kontroll i det enskildafallet hos Wrangel, somett allmänt men oavvisligt krav hos Ljungquist och som en mycket handgriplig medverkan eller inlevelse hos Nyman. Hos dessa förkunnare är Guds krav inte förankrat i en försoningstanke, men i andra fall är kopplingen framträdande. Angeldorff framförde en mycket klar uppfattning omden stränge Gudens krav i ett skriftetal: Då blod är av människohand utgjutet, så ropar dess röst upp till Gud ifrån jorden. Därföre kan det icke bliva stilla i himmelen, förrän den mördades liv är hämnat. Mördarens blod fordras såsomoffer. Han fortsatte med att kalla dödsstraffet ett slags försoningsoffer —sominte försonar synden; det gör Jesu blod — men som är ett försoningsoffer därför att Guds rättfärdighet kräver det.’®* Slottsprästen Samuel Gustaf Ortengren uttryckte i en predikan med hjälp av offrandets språk Guds direkta handlande i Maria Christina Landbergs straff: »Hon älskade blod - Och därföre skall ock Herren göra henne blödande».En mer sekulariserad försoningslära där samhällsfriden, borgerlig lag och människor måste försonas förekom också. Den mördades blod ropar och måste försonas — inte inför Gud, men inför människor.Avrättningen som försoning inför Gud avvisades av Anders Hylander. Han menade istället att avrättningens mening var att undanröja följderna av de dömdas onda föredömen, och hos andra injaga fasa för brottet. Hcrslow 1830 s 5. Wrangel 1825 s 28. Ljungquist 1817 s 8, 13. Nyman 1838 s 136. Angeldorff 1838 s 5 f; jfr även Gadd 1831 s 5. 102 Predikan hållen ... d 18 Mars 1828 ..., 1958:7 LiSB. Leufquist 1789 s 16, Cronsioe 1826 s 8. Hvlander 1805 s 96. 104 100 101
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=