185 Ifrågasättandet av prästens roll inomspetsgärden kunde märkas i det prästerliga handlandet. När befälhavaren för spetsgärden vid en hängning i Kristianstad 1815 bad de tvä prästerna att tröstadelinkventen svarade den ene att de »redan överlämnat honomi rättvisans händer» medan den andre följde honom till galgen under böner. KC 30/1 1830 befriade prästerna frän att binda för fångens ögon, och alla tal pä avrättningsplatsen förbjöds. Förutom bruket att binda för fångens ögon hade prästerna även i övrigt sett somsin uppgift att praktiskt förbereda fångens klädsel inför exekutionen.^^ Sedermera utfördes dessa sysslor i allt högre grad av fångvaktare, skarprättare, fängelsedirektör mfl.^® Efter avrättningen hölls vid mänga tillfällen ett tal, till sitt syfte ett varningseller förmaningstal.^^ Talet hölls efter själva avrättningen, men innan någon ytterligare åtgärd vidtagits med kroppen.Viss liturgisk inramning förekom; vanligt var att talet avslutades med välsignelse, ofta föregången av Fader vår. Psalmsång kunde även förekomma — somavslutning på talet eller efter avrättningen utan samband med tab'll De tidigaste funna svenska uppgifterna omsådana tal är från 1786. Kvrkoherden Anders Chydenius höll då ett som senare trycktes, där han nämner att han ålagts av KBh att hålla ett varningstal. Några månader senare kritiserar 1 ett riksdagsmemorial Carl Gustaf Ekmansson bruket att i sådana tal prisa »den avrättades vackra beredelse och saliga avgång».*^- Sådana varningstal ska i Tyskland ha hållits antingen av domaren eller av präsner Hylandcr hur Knut Truedsson dog högljutt bedjande, men också vilken psalm som sjöngs under avrättningen, Hylander 1805 s 87 f, 91, inte heller vid Eric Brahes avrättningtycks psalmsång och delinkventens bön uteslutit varandra, Troihus 1770 s 111. Jfr även Mordhistorien 1864 s 5: »Medan prästen högt och tydligt läste Fader vår, bad också Priess halvhögt en bön.» s 6: »Sedan han hade lagt sig ned och prästen begynt att läsa Fader vår, bad han med huvudet på stupstocken: ’Herre! anamma min anda! HerreJesus Kristus!’». Charpentier 1969s 106. Troilius 1770 sill, Holmgren 1857 s 146 f. Rörande KC, se 4.3. **** Se t ex Broström 1976 s 50 f, Leander 1936 s 259. Se t ex Strömvall 1820 s 1, Luthman 1814 s 1, Nordlander 1828 s 1, Börgesson 1824 s 1. Enligt Henschen var syftet »att inprägla en outplånlig fasa för lasten hos medkristna», Henschen 1800 s 139 not y. En annan tvp av tal somförekomi samband med och efter straff var relaterat till kyrkoplikt och kroppsstraff, tre sådana i Ms in 4° 590 c VöLB. Ett beskriver huvudpersonen som »sargad av risen». De övriga specificerar inte något kroppsstraff. Henschen 1800 s 140 not v, Holmgren 1857 s 149 not Detta märktes även i förkunnelsen, se t cx Chydenius u å s 3, 16, Gullander 1820 s 3 f. Hylander 1805 s 106, Luthman 1814 s 2, Malmberg 1827 s 3, Nordlander 1828 s 3 f, 6, Psilander 1818 s 20, Schultz 1829 s 13, Wassberg 1826 s 9 f. Rörande välsignelse, se Cronsioe 1826 s 14, Ekdahl 1826, Gullander 1820 s 16, Henschen 1798 s 8, Luthman 1814 s 8, samt samtliga i Henschen 1800 meddelade utkast s 142, 145, 148. Ljungquist 1817 s 13 not nämner »de vanliga bönerna» efter talet, och en särskild av honomsjälv skriven bön. Troligen syftar han på Fader vår och välsignelsen. Strömvall 1820 s 11 avslutar med Fader vår och välsignelsen. Rörande psalmsång, se Chydenius uå s 31 och Odhelius 1842 s 59, 95. Chydenius u å s 16, RD 1786 Pr s 265.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=