182 Psalmsång under färden till avrättningsplatsen omnämns ibland>° I Sverige tycks dock inga särskilda ceremonier ha förekommit på vägen till avrättningsplatsen. Detta till skillnad mot t ex 1’amende honorable i Frankrike och ceremonierna på vägen mellan Newgate och Tyburn i London. Där rörde det sig i huvudsak omförbön för dödsfången,^' men dennes bön omförlåtelse kunde också spela en sådan roll att 1’amende honorable till sin funktion närmast var att likna vid de svenska av domstol utdömda skriftemålen.^^ Till avrättningsplatsen anlände den dömde åtföljd av en eller flera präster.^^ Vanligt var att två präster medföljde varje dömd.^"^ Det finns exempel även på andra konstellationer, somfyra präster som ledsagade tre dömda och en präst somledsagade en dömd, det senare ett sent bruk sombörjar noteras i källorna vid 1800-talets mitt.^^ Från denna tid finns ett exempel på att en fängelsepräst begär att också församlingens kyrkoherdeska medföljatill avrättningen. Motiveringen var, att eftersom två delinkventer skulle avrättas vid detta tillfälle borde en präst stanna hos den som väntade.Att församlingsprästen skulle följa med var alltså vid denna tid ingalunda självklart. Så sent somvid Carl Otto Anderssons avrättning 1872 ska dock två präster ha följt honom till stupstocken, hållande honomi händerna.^^ Flera av de sena exemplen på att två präster följde den dödsdömde till avrättningsplatsen kommer från Lunds stift.Att förslaget omatt reglera vilkasomskulletjänstgörakomjust från Lunds stift var alltså inte utan anledning. När fånge och präst trätt innanför spetsgården förekomnågon formav andaktsmoment, för vilket ordningen växlade. Ofta höll den dömde ett tal. Enligt Henschen var detta ett av de ting prästen kunde komma överens med dödsBrev från Carl Christoffer Gjörwell till G Ehrensvärd 5/2 1771 i Ep G 8:4 KB, brev från Hauswolf till Johan Christopher Strieker 18/1 1771 i Ep S 58:3 KB; jfr Jacobsson 1953 s 231, Edvardsson 1978 s 59, 61. Pricres 1809 (även sakramental välsignelse), Laurence 1932 s 185 ff. McManners 1985 s 381. I Prieres 1809 nämns inte något yttrande av fången. Henschen 1800 s 104 räknar dock med att någon annan utgör sällskap på vägen, då prästen ska möta på avrättningsplatsen. En möjlig orsak till Henschens uppfattning är den danska föreskriften att prästen inte fick åtfölja dödsfången på vägen (4.5). Se tex RD 1828-30 Pr IV:65 ff, Odhelius 1842 s 94, Troilius 1770 s 110 f, Holmgren 1857 s 147 ff. Gamla Stinas 1827, Johan Tvet: Desse 4s Execution Nordin 1398 UUB, Wexiö-Bladet 15/4 1850, Dixelius 1958 s 165 f. Hylandcr 1805 s 88, Lewerentz 1855 s 13 f, Eklund 1943 s 494 f. Inte mindre än fempräster uppges ha följt Johannes Bramberg till galgen i Marstrand 1830, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 18/12 1915. Brev från WMalmer till Olof Hammar 10/1 1854 Eli: 15 Lister och Bräkne kontrakts prostarkiv LLA. Malmer kom att assisteras av fängelseprästen i Karlshamn, berättelse från Nicolaus Johan Cervin-Stéenhoff till Olof Hammar 23/1 1854 i Kyrkhults kyrkoarkiv, Kvrkhult. Broströmu å s 50. Förutomovan nämnda, se tex anteckningar 8-9/9 1855 och 15/1 1857 DIb: 1 Kronohäktet i Karlshamns arkiv LLA. Jfr 6.1.1.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=