181 Hans von Hentig sätter strävan efter den avrättades bifall och förlåtelse i samband med liknande önskningar vid offer av djur och trädfällning, och förstår det som en önskan att befrias från blodskuld och hämnd.Tanken är intressant, men Hentigs sätt att sammanföra beläggställen från i tid och rumvitt skilda sammanhang och de ovan anförda tolkningarna visar att en mer sammansatt förklaring bör sökas. 6.1.3. Andra gudstjänster Två tryckta tal utgör spår av gudstjänster omkring svåra brott och avrättningar sominte var lika nära relaterade till dödsfångar och deras beredelse. Det ena är ett tal efter predikan, som hölls av Anders Hylander i (Södra) Sandby kyrka. Lunds stift, på 13:e söndagen efter Trefaldighet 1802. Ett dubbelt rånmord med efterföljande mordbrand hade nyligen inträffat i socknen. De sedermera dömda och avrättade misstänktes nästan omedelbart och bekände efter några dagar.5^ I den situationen hölls talet. Då en psalmuppges ha sjungits vid graven finns även möjligheten att det har samband med offrens jordfästning.5^’ Inget i talet bekräftar dock en sådan tanke, trots att Hylander flera gånger anknöt till det timade. Temat var »Vad skall en syndare göra: Alldenstund han ingenstädes är säker för döden?», och talet avslutades med förmaningar.^^ Den andra är en predikan hållen av Carl Gustaf Lindblom i Redslareds kyrka, Göteborgs stift, l:a söndagen efter Trettondedagen 1828. Den hölls med anledning av en nyligen genomförd avrättning och det i juli året innan begångna mord somföranlett den. En prost blev en söndag skjuten på vägen mellan sina två kyrkor.^^ Detta är den enda kända predikan av detta slag i Sverige, men företeelsen var inte ovanlig i tyskspråkigt område. Brotten var spektakulära. Därför var det naturligt med en stark reaktion på dem, vilken i dessa fall också tog sig homiletiska uttryck. Att dessa predikningar, var och en på sitt sätt, ändå är de enda påträffade bland det i övrigt ganska rikliga tryckta materialet tyder på att företeelserna var ovanliga. 6.2. På avrättningsplatsen Här skildras huvudsakligen ritualet vid de offentliga avrättningarna. Dessa, somutgjorde den stora majoriteten av avrättningarna i Sverige, präglades generelit av ett rikare ritual än de intramurala. Hentig 1958 s 108 ff. Hylander 1805 s 4 f, Skarstedt 1879 s 283 inordnar talet under »kalamitetsprcdikningar». Hylander 1805 s 7. 57 Hylander 1805 s 123, 34 ff. 58 Lindblom 1828 s 2, 8, 23. 5** Se tcx Ncues Magazin 1796 s 324 ff, Beckhen 1716, Walscr uå. Funk 1884 s 126 ff, Trinklcr 1834 s 101 ff, Struensee 1776 s 593 ff. 13
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=