173 redelsen ifrån sig, till situationen vid 1800-talets slut, då prästerna tycks vara på väg mot en anpassning till en situation där beredelseprästen blir mer renodlade själasörjare medan överheten har kvar synen på prästen somämbetsman, samtidigt som man genomatt öppna för frikyrklig själavård undergräver prästens ämbetsmannaposition. 6. Kyrkligt handlande Dödsfången mötte både enskild själavård och olika typer av andakter och gudstjänster. I de senare kunde det också förekomma att dödsfången inte primärt var målet för förkunnelsen, utan att brott och brottsling blev anledning till och (oftast varnande) exempel i gudstjänsten. Gudstjänster och andakter är centrala i den följande framställningen, men även material hämtat från den enskilda själavårdens situation belyser aspekter kring det kyrkliga handlandet. Avsikten är att rekonstruera något av ’kyrkans ritual kring avrättningen’, såväl helhetsstruktur som ingående moment. Tanken på ett ritual grundar sig dels i att fastslagna sådana förekommit, kyrkligt t ex i HB 1693 och sekulärt t ex för den tyska Halsgericht, och dels i att även där ritual inte formellt fastslagits sådana ändå ofta tillskapats och brukats i praxis. I psykiskt påfrestande situationer - med ett yttre och inre tryck på de agerande att allt ska gå rätt till - som avrättningar är det närmast nödvändigt.’ Utvecklingen gick mot att ritualen förenklades och inte längre fastställdes.’ Men även när det inte längre var föreskrivet var avrättningsplatsens ritual fast rotat hos de berörda, liksom kutymerna vid andra högtidliga tillfällen. Det förekomatt de dömda lade stor vikt vid seder som var förbjudna eller avskaffade, såsom speciella kläder för delinkventen, eller att prästen band för dennes ögon.^ Tydlig är en utveckling bort från fastställda strukturer i HB, liksomatt ritualet förändrades, från att till stora delar varit ett kyrkligt ritual till att det kyrkliga inslaget begränsades till att något moment eller endast själasörjarens person fick sin plats i ett sekulärt ritual. Därför styrs framställningen mer av enskilda moment än av strukturer. Moment utan tydlig teologisk eller kyrklig anknytning som avskedstagande, ' Se t ex Eshelman och Riley 1962 s 15: »Only the ritual of an execution makes it possible to endure. Without it, the condemned could not give the expected measure of cooperation to the etiquette of dying. Without it, we who must preside at their deaths could not face the morning of each newexecution dav. Nor could you. No matter how you think you feel about capital punishment, no matter how you imagine you would face the legal giving or taking of life, you would meet the reality of it by holding tightly to the crutch of ritual.» - En sådan utveckling fanns även för Halsgericht, se t ex Diilmen 1988 s 54. Odhelius 1842 s 50 f, Lewerentz 1855 s 14. En sådan sedvänja omtalas från Erik Burs avrättning 1855. Skarprättaren högg inte när prästen väntade sig att det skulle ske, eftersom prästen ej vikt ned dödsfångens krage, Wadström 1897 s 169 f, Wadström 1876 s 107 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=