172 rade fängelser och fångar skulle han inte kunna fungera bland fångarna, då han inte skulle kunna fungera i fängelset. För fängelseprästerna tycks detta inte varit problematiskt, men förhållandet — liksomprästens vanliga roll i samhället - gjorde denne till en överhets- och myndighetsperson inför fången. Här finns en yttre samhörighet med personalen, fängelset och straffet. Väl så viktig är dock den identifikation somsker med den grupp man arbetar tillsammans med. För fängelseprästen var denna grupp naturligt de fängelseanställda.235 Fångarna var en annan kategori. I ’etablerade’ kretsar fanns dessutom ett utbrett avstandstagande gentemot demsom åtalats eller dömts för brott — väl illustrerat av motståndet i juristkretsar mot att uppträda somförsvarare i brottsmålsprocesser.236 Samarbete med fängelseledning och -anställda och underkastelse under fängelsets disciplin blev ett ideal för fängelseprästen.237 Prästens behov av kunskap om fången var kanske inte större än vad själavården kunde motivera men användningsområdet för kunskapen vidgades. De svenska prästernas ämbetsmannaroll bör ha varit en viktig faktor för att fångarna inte tycks ha visat starkare reaktion mot — särskilt fängelseprästernas — nära relation till fängelse- och exekutionsverksamheterna. De förväntningar som dessa verksamheter hade på prästerna och deras arbetssituation påverkade naturligtvis dem. Det kan ifrågasättas, ominte den hos vissa tydligt framträdande tanken om den nödvändiga eller åtminstone synnerligen väsentliga offentliga bekännelsen mer var en tolkning och konsekvens av en arbetssituation, än en produkt av självständig teologisk reflektion. Avskaffandet av systemet med bekännelsefångar tycks ha sammanfallit med att själasörjarrollen hos prästerna successivt renodlades; även läkarnas förstärkta roll somexperter på själslig hälsa medverkade till detta. Skillnaden mellan den prästerliga och den frikyrkliga fängelsesjälavården, personifierad i Carl Andersson, blev därför mindre än vad man kunnat vänta. Andersson kunde inte heller i någon högre grad avvika från eller kritisera rådande förhållanden utan att riskera sitt tillstånd. Baptisterna kring Sallroth var oåtkomliga för sådana sanktioner. Leander, som var en del av fängelsesystemet, lät inte sin kritiska hållning påverka sitt handlande. Frapperande är att medan det under 1700-talet är vanligt att beredelseprästen, vid själavåda och vägrat uppskov, säger sig inte kunna ta ansvar för fången och vägrar följa denne ut, så förekommer detta inte i något undersökt fall under 1800-talet. Troligen är prästernas ökade samhörighet med straffsystemet en förklarande faktor. Den fortgående sekulariseringen märks tydligt. Förändringen är betydande från 1700-talets intima kontakt mellan överhet och beredelsepräster, över prästerna vid 1800-talets mitt som bevarat i huvudsak samma vilja till samarbete men möttes av en överhet somallt mer sköt de teologiska frågorna omkring be- -’33 Jfr Atkins 1993 s 230. 333 Modéer 1977a s 258 ff, 291, 302, 304 f, 337. 337 Den Nordiske Penitentiarrforening 1882 s 247, 250 f, 253 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=