171 Lars Snäll, som hellre ville dö än motta sin benådning, är ett exempel på ett omvänt fall av själavåda. Då blev dödsberedelsens syfte att bereda till livet. Med Snäll lyckades det. Hans församlingspräst förmådde honomatt ändra sig på avrättningsplatsen.233 l andra fall sökte dödsfångar inte den nåd de sannolikt skulle ha fått - detta inför utsikten att benådas till kroppsstraff, eller med motiveringen att de under tiden fram till avrättningen skulle bli bättre beredda att dö än omde senare dog i fängelse. 5.4. Några linjer Fängelseprästerna, särskilt i vissa delar av Sverige, anlitades både tidigare och i större omfattning än vad som framgår av lagstiftningen, och icke-kyrkliga myndigheter hade större inflytande än vad regelverket motiverade över när beredelsepräst utsågs. Även i enskildheter är den bild somframträder inte entydig utan innehåller olikheter mellan olika tider och platser. Tillfälligheter i vad som noterats och bevarats kan dock spela en viktig roll, särskilt vad gäller de geografiska olikheterna. Där kan också personliga ställningstaganden vara av stor betydelse. Om det var så att fångpredikanten i Mariestad lade särskild vikt vid att skriva nådeansökningar, eller att beredelsearbetet i Uppsala i hög grad bedrevs som ett ’team-work’, så är detta till stor del några få fångpredikanters beslut. Att vissa präster varit involverade i mer än ett ärende somanmälts i enlighet med SB 3:4 kan bero på ett visst moment av personligt ställningstagande — som att dessa, mer än sina kollegor, räknade med möjligheten av en sådan anmälan. Samtidigt var det KBh somi det enskilda fallet valde detta sätt att behandla problemet. Prästens delaktighet i och verksamhet inom det juridiska systemet innebar både skyldigheter och möjligheter, vilka förstärkte dennes roll som en del av överheten. Som fängelsepräst var han både anställd av överheten och försedd med dess instruktion. Utan godkännande från de myndigheter somkontrollebekännelse ett uppskov med avrättningen i flera länder, Hentig 1958 s 158.1 äldre tysk rätt var varje domogiltigutan bekännelse, Diilmen 1988 s 22. Enligt den preussiska Criminalordnung 1805 § 542 skulle en delinkvent som på avrättningsplatsen återtog sin bekännelse återföras till fängelset. Allgemeines Criminalrecht 1830 s 196. Utifrån ett psykologiskt perspektiv kan den svenska föreställningen ses somett utslag av förnekande inför döden; jfrJohnson 1981 s 91 ff. Rörande detta förnekande, se Kiiblcr-Ross 1987 s 41 ff, 171. Skrivelse från KBh i Karlskrona 9/2 1826 i utslagshandlingar 13/9 1827 NJrA RA, statsrådsprotokoll i justitieärende 19/1 och 9/3 1826 NJrA RA; jfr ett liknande fall under Oscar I:s regeringstid, somkyrkoherden Lars Feuk berättar omi Den Nordiske Penitentia:rforening 1882 261 f, och tre fall skildrade av Naumann 1880 s 177 ff. Jfr hur Johannes Bramberg sedan hans hängning misslyckats kunde förmås att söka nåd. Snart hundra år sedan repet sist lades omnågonförbrytares hals, vol 45 Privatarkiv A 319 GLA. Charpentier 1969 s 112 ff, Wedberg 1926 s 74 f och kopia av berättelse till SFARav J J Rising 16/1 1835 FI:238 GDA GLA.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=