170 En annan aspekt är hur mycket anmälningarna om själavåda enligt SB 3:4 egentligen var motiverade utifrån själavådeproblemet. Det synes som om exekutorerna i någon mån såg bestämmelsen som en möjlighet att i allmänhet hänskjuta problem rörande dödsfångar till KM:t. Kanske var det för att stämma i bäcken och inte drabbas av alltför många anmälningar somKM:t vid ett tillfälle gav JK i uppdrag att undersöka omständigheterna bakomen anmälan. Samtidigt kan de ovan behandlade anmälningarna vara toppen av ett isberg. KM:ts kyliga hållning till anmälningarnaomsjälavåda bör ha avskräckt och påverkat underlydande myndigheter till att söka andra vägar. Ett ärende, Nilssons, anmäldes först till hovrätten.-^^^ Fångpredikanten Anders Peter Holmströmanmälde för KBh sina bekymmer rörande Gustaf Qwick, sombekände mycket men inte det brott för vilket han var dömd. KBhs svar var att uppskov mötte stora svårigheter, och att fången nog skulle ändra sig vid resan till avrättningen.-28 Inte heller Peter Danielssons ifrågasatta själavåda nådde KM:t, utan KBh uppsköt avrättningen och begärde underrättelse efter en vecka av fångpredikanten Anders Peter Lunéll. Denne meddelade då att uppenbar själavåda inte längre var »förhanden», varefter KBh utsatte nytt datum. Danielsson hade även besökts av biskop Anders af Kullberg.229 Vari själavådan bestod upplyser inte källorna, men att problem kvarstod även efter att nytt datum för avrättningen utsatts framgår av en anteckning i fängelseprästens ämbetsdagbok: »Mottogs jag, vid besöket hos delinkv[enten] Pet[er] Danielsson, med missnöje och bitterhet, somtydl[igt] tillkännagav hans oförändrade sinnesstämning.»230 Det förekom att möjligheten att uppskjuta verkställigheten inskränktes av KM:t. Befallning kunde ges omatt avrättningen skulle verkställas utan att någon ytterligare nådeansökan skulle medföra uppskov. Det förekomatt avslag expedierades utan att invänta protokollsjustering. En företeelse, somsannolikt var en väsentlig orsak till KM:ts i stort sett avvisande hållning till hänvändelser enligt SB 3:4 rörande själavåda, var den föreställning som sägs ha varit spridd bland Sveriges fångar att den som inte bekänner sitt brott inte kan avrättas.222 Skrivelse från KBh i Kalmar till Göta hovrätt 8/12 1828 i AII1;79 Landskansliet i Kalmars arkiv VaLA. 228 Berättelse av Anders Peter Holmström 16/3 1846 SFAR EVI:2 RA. 22*^ Anteckningar 25/2 och 28/2 1850 Did: 1 Fångvårdsanstalten i Kalmars arkiv VaLA, brev från Anders Peter Lunéll 8/3 och 16/3 1850 DIc: 801 Landskansliet i Kalmars arkiv VaLA, nr 625, 634 och 747, 7/3, 9/3 och 18/3 1850 AIII; 101 Landskansliet i Kalmars arkiv VaLA. Anteckning 22/3 1850 Did: 1 Fångvårdsanstalten i Kalmars arkiv VaLA. 221 Statsrådsprotokoll i justitieärende 27/6 1811, 13/2 1830, 5/6 1830, 13/3 1849 NJrA RA. Jfr också den exceptionellt snabba behandlingen av en nådeansökan rörande Carl Johan Toften, besvärsdiarium 1855 s 234 NJrA RA. 222 Berättelse av Anders Peter Holmström 16/3 1846 SFAR EVI:2 RA, berättelse av Lorentz Bååth 27/1 1854 SFAR EVI: 5 RA; jfr Henschen 1800 s 40 f not i. I svensk juridisk 1600-talsdoktrin förekomtanken att egen bekännelse krävs för att någon ska kunna dömas till döden, Inger 1994 s 68. Resonemanget är inte enbart av relevans i Sverige. Under medeltiden medförde en återkallad 231 230
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=