169 Det icke heller någon dödsfånge, ehuru grovt hans brott ock varit, plägar förnekas något uppskov med dödsstraffet, när han icke finnes beredd, att det samma undergå, utan det fast mera ofta hänt, att sådana blivit återförda ifrån avrättningsplatsen.--' Thore Odhelius berättar omen man sompå väg till avrättningsplatsen »jämrade sig att han doge osalig, vårföre de den gången måste föra honom tillbaka». Den senare genomförda exekutionen ska ha försiggått på ett ömkansvärt sätt. Odhelius, somsjälv inte tilläts mötafången efter domen, ansåg honomicke beredd att dö.222 Tanken att man måste föra tillbaka den som kungör sin osalighet inför avrättningen är intressant. Bruket måste sägas stå i strid mot SB 3: 4, somvisserligen räknade med möjligheten att en fånge kunde återföras men genomformuleringen att därtill krävdes »viktiga skäl» rimligen menade att detta skulle vara en undantagshändelse. Det är tänkbart att bestämmelsen i SB kommit till för att försöka stävja ett alltför flitigt återförande. Odhelius berättar omflera tillfällen där uppskov, på inrådan av präster, tillgreps i fall av icke beredda fångar.“3 Odhelius ville själv inte följa den han ej ansåg beredd till avrättningen.224 Vid ett tillfälle ska uppskov ha beslutats, påstår Odhelius, på hans egen inrådan, av slottsfogden i Stockholm— trots att de beredande prästerna menat att delinkventen var redo.225 En uppgift från 1753 talar om att avrättningsdatumutsatts med reservation för omdenna kunde ske utan fara för delinkventens salighet.226 Möjligen kan det ha varit så, att man genomflexibilitet på lokalplanet i det längsta försökteundvika att genom en hänvändelse till överrätt eller KM:t erkänna ett hotande misslyckande inte bara för själasörjaren, utan också för hela systemet, där den välberedde dödsfången på avrättningsplatsen skulle personifiera ett budskap om varning, hopp och underkastelse under en mänsklig rättvisa förankrad hos Gud. Naturligtvis var omsorgen om den enskildes frälsning en mycket betydande faktor, och att de inblandade grupperna delade detta ansvar var en förutsättning för beredelsens betydelse. Det nyss tecknade idealet har knappast någonsin problemfritt anammats, men en påtaglig skillnad finns mellan det uttryckliga intresset för fångens salighet i rådet 1743 och 1746, och 1800-talets undvikande av frågan omsjälavåda till förmån för diskussioner omdelinkventen t ex är sinnessjuk eller oskyldig. Rådsprotokoll i justitieärende 21/7 1743 s 247 NJrA RA. 222 Odhelius 1842 s 36. Jämför dock berättelsen från början av 1700-talet i Henschen 1800 s 93 f not r, om hur vid ett liknande beteende hos delinkventen prästen »erinrade vederbörande kronobetjäntc att göra sin skyldighet». 223 Odhelius 1842 s 11 ff, 87 ff. Jfr en avrättning 1854, där en veckas extra uppskov gavs för att för att ge en nekande fånge betänketid, brev från WMalmer till O Hammar 10/1 1854 Eli: 15 Lister och Bräkne kontrakts prostarkiv LLA. 224 Odhelius 1842 s 15, 62. 225 Odhelius 1842 s 65 ff. 22<> Nilsson och Westlund 1986 s 27.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=