164 KM:t och till största delen härrörande från perioden 1817—1850. Det ger, trots begränsningen, grund till att dra vissa slutsatser om hur dessa fall bedömdes. En försiktig jämförelse kan också göras mellan situationen under 1700- och 1800-talets förra hälfter, utifrån de nedan anförda exemplen. Sommaren 1743 beredde kyrkoherden Eric Tolstadius Charles Emil Lewenhaupt till döden. Det gick trögt, och först överståthållaren och sedan Tolstadius besökte därför rådet. Två gånger beviljade detta uppskov. Vid Tolstadii senare besök var dock rådet mer hågat att fortsätta en diskussion av de störningar i beredelsen som Lewenhaupts besökare kunde innebära, än att bevilja ytterligare uppskov. Lewenhaupt rymde men blev snart infångad. OA utsatte ny avrättningsdag, nästa dag, och Tolstadius besökte rådet både dagen innan avrättningen och på avrättningsdagen och begärde uppskov. Lewenhaupt var själsligt i dåligt skick, han kunde inte samla sina tankar, och själavåda borde förebyggas genom ett uppskov. Rådet svarade dock att ärendet var överlämnat till exekutorn, OÄ. Rådet hade intemakt att ändra dennes beslut. OÄhade på likartat sätt hänvisat till rådet somden myndighet somkunde ge uppskov. Vad gällde eventuell själavåda så var, enligt rådet, den överdomstol somi detta fall skulle motta en sådan anmälan ständerkommissionen. Rådet vägrade även, då det inte förordnat honom, att befria Tolstadius från hans uppdrag, vilket han önskade om ytterligare uppskov ej beviljades.'^® Att Lewenhaupt inte fick tid att bereda sig väckte allmän upprördhet. Brahe, i väntan på sin avrättning, uttryxkte kritiken av behandlingen av Lewenhaupt: »Det kan aldriginför Guds domstol försvaras, att honomej blev nog tid lämnad, att tänka på sin salighet». 7/3 1746 besökte två präster rådet. Deras ärende var att ansöka omuppskov med avrättningen för Carl Beckman »så att hans själ ej må gå evigt förloi'ad». OÄ menade sig ej kunna ge ett sådant uppskov, varför de vände sig till KM:t. SB 3:4 nämns inte i protokollet, ett uppskov gavs och Thore Odhelius skildrar det somtillräckligt för Beckman. När Göta hovrätt 8/4 1756 bekräftade Karin Jonsdotters dödsdom fann de även anledningatt i ett följebrev till KBhuppmana denne att »till förekommande av själavåda» inteutsättadödsdatuminnan hon kunde »väl beredd» dö. Orsaken till hovrättens åtgärd var hennes »stora okunnighet uti kristendomen».'^' Hon 189 190 Rådsprotokoll i justitieärende 14/7 s 137 f, 21/7 s 215 ff, 247 f, 25/7 s 287 ff, 28/7 s 343 t, 3/8 s 431 f, 446, 450, 455 ff, 4/8 s 463 ff, 471 ff 1743 NJrA RA. Jfr äv’en Fersen 1867 s 154 f. Omärendet, se även Malmström 1897 111:204 f. Angående Lewenhaupts beredelse, se även anekdoten hos Gjörwell 1874 s 68 frälsning via skärselden. Fersen 1867 s 155 f, Troilius 1769 s 2; jfr Troilius 1770 s 94 f. Rådsprotokoll i justitieärende 7/3 1746 s 1090 ff (citatet s 1091) NJrA RA, Odhelius 1842 188 hur Tolstadius tröstat Lewenhaupt i hans förtvivlan med möjligheten av om 189 190 S 14 ff. Brev från Göta hovrätt till KBh i Kalmar 8/4 1756 Dia: 81 Landskansliet i Kalmars arkiv VaLA. Flovrättens många skarpa ord om Karin Jonsdotters bristande kristendomskunskaper får ses i relief mot att hon när hon begick sitt brott hade tjänst hos en komminister, Göta hovrätts utslag 8/4 1756 Dia: 81 Landskansliet i Kalmars arkiv VaLA. Jfr Högvördiga DomCapitlets i Wexiö 1817 s 100 ff (Cirkulär nr 2 15/5 1756).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=