160 5.3. Problemet själavåda Själavåda—vad är det, vad ska göras åt saken och vemska göra det? Svensk lagstiftning gjorde den dödsdömdes eviga väl till en offentlig angelägenhet.’^** Vi ska se hur man hanterade problemet. 5.3.1. Bakgrund I resolution på prästerskapets besvär 22/10 1723 § 13 föreskrevs: Skulle efter använd möjelig flit syndaren ändock uti hårdnackenhet och obotfärdighet framhärde. Så bör sådant vederbörande över-rätter tillkänna givas, innan exekution verkställes. I SB 3:4 behandlades samma problemområde: Ar fånge gensträvig och hårdnackad och vill ej bereda sig till döden; gånge ändå domen till fullbordan. Nu bekänner han i fängelset annan missgärning, än den han redan är dömd före; eller att andre, där i delaktige äro; eller är uppenbar själavåda: då give Konungens befallningshavande det överdomaren tillkänna, som dömt haver och awänte dess utslag. Ej må med doms fullbordan uppehållas, och missgärningsman återföras, sedan han på rätteplatsen kommit, utan dess viktiga skäl därtil äro. I samband med bestämmelsens tillkomst diskuterades dess innebörd vid ett av ständernas gemensamma sammanträden omkring lagen. Redan där framkom motsättningar omkring bestämmelsens tolkning. Superintendenten Magnus Aurivillius framhöll risken för själavåda omnågon skulle avrättas innan prästerna funnit denne beredd. Riddarhussekreteraren Jonas Wulfwenstierna invände att »omdet allenast skulle ankomma på beredelsen, torde mången missgärningsman aldrig bliva beredd, i hopp att uppskjuta dödsstraffet.» Riksrådet Carl Gyllenborg hänvisade till en precisering i den blivande KL. I KLF 1731 upprepades i stort sett 1723 års bestämmelse, varför »uppenbar själavåda» inte omnämndes och därmed ej preciserades.’^^ Förslaget kom att kritiseras med motiveringen att »obotfärdighet är inget skäl att uppskjuta Oavsett lagreglering fanns problemet även i andra länder. När Sieur Svendsen Bioe 1743 bedömdes somvansinnig bestämdes att han skulle sättas på Bergenhuus fästning under ett år, under vilken tid präster flitigt skulle besöka honom, varefter han skulle avrättas. K Reser 26/4 1743 Norske Missiver DK RAO. '*>5 Stiernman 1733 s 2574. Även om ’själavåda’ inte återfunnits i liknande bestämmelser före 1723, så är ordet äldre. Se t ex Sundin 1992 s 85 rörande en vägran att låta tilltalad gå ed 1604 pga risk för själavåda. if-É- RD 1734 R o A 1:162. »Men skulle efter använd möjelig flit, syndaren ändå i sin obotfärdighet och hårdnackenhet framhärda, bör sådant vederbörande över-rätter tillkänna givas, innan exekutionen går för sig.» Ur KLF 1731 17:12. Prästerskapet i Ljunits och Herrestads kontrakt anmärkte att det inte framgår vemsomskulle göra anmälan, s 169 punkt 23 Ad 6 VSB. 166
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=