154 rades i låst järnvägsvagn till Fjelkinge, där den samma afton gravsattes. Ingen sång förekomoch ingen präst hade någon uppgift, men ett tal hölls av en baptistpredikant somockså läste några egna verser. JK inledde en undersökning om jordfästningen av Sallroth tillgått i enlighet med bestämmelserna. JKtroddeförst att jordfästningen skett i Fjelkinge, och infordrade upplysningar omdenna från KBh i Kristianstad. Sedan vändes blicken mot händelser och handläggning i Karlskrona. Här blev tolkningen av ordet jordfästning av central betydelse. För JK innefattade det uppenbarligen även gravsättning, medan KBh i Karlskrona menade att allt gått rätt till då jordfästningen hållits på närmaste kyrkogård; SL 2:2 stadgade inte något omgravsättningen. Slutligen kritiserade JK visserligen KBh för att inte ha förhindrat ceremonierna i Fjelkinge, men böjde sig för KBhs argumentering genomatt acceptera möjligheten i beslutet att överlämna Sallroths kropp till hans föräldrar.’-^ Värt att notera i sammanhanget är att Waldenström, när riksdagen 1894 debatterat lagen omjordfästning, kritiserat bestämmelsen. Den kunde inte göras effektiv. Den avlidnes vänner skulle kunna infinna sig, sjunga eller hålla sorgetal — och vad skulle kunna hindra dem. Ecklesiastikministern Gustaf Gilljam medgav att man inte kunde hindra människor att närvara, men prästen kunde gå sin väg innan musik, sång eller tal börjar. Sallroths begravning och undersökningen rörande denna kan även skildras utifrån andra utgångspunkter än den här valda, men är det kanske tydligaste exemplet på de olika förutsättningar Svenska kyrkans präster och frikyrkornas företrädare hade för sitt arbete. Prästerna hade en fastställd position i systemet och händelseförloppet. De följde reglerna. Baptistpredikanten, som inte stod under offentlig kontroll, hade ingen anledning att göra det; han uppfyllde ett behov hos Sallroths släkt och vänner. Begravningen är dessutominte den enda punkt i händelserna omkring Sallroth där en tydligfrikyrklig närvaro manifesteras. Sallroth ska, efter ett besök av två baptister, ha varit upprörd angående formen för det kristna dopet och velat »skriva till konungen om saken».*--'’ Fängelsedirektören Ulric Leander, sompersonligen engagerat sig för en benådning av Sallroth, tillhörde Svenska Missionsförbundet.'-^ Den enda mer omfattande frikyrkliga verksamhet i Sverige som var särskilt inriktad på dödsfångar tycks ha varit Carl Anderssons under 1800-talets sista Protokoll hållet i Fjelkinge den 16/7 1900 av C G Settergren, intyg av Nils Thorén 28/7 1900, redogörelse av Ulric Leander 30/7 1900 och KBh i Blekinges förklaring 15/8 1900 Dnr 273/1900 E Illa: 1039JK:s arkiv RA. Ärendet har utförligt skildrats i Jakobsson 1987 s 87 ff. Skrivelser 12/7 1900 och 6/9 1900 Bila: 223 JK:s arkiv RA, Dnr 273/1900 E Illa: 1039 JK:s arkiv RA. >-•' RD 1894 AK2:19:39 f. Berättelse av Nils Thorén avgiven 31/12 1900 EIIcb:32 Fångvårdsstyrelsens arkiv RA. Leander hade genomOlivecronaförsökt påverka HDtill att mildra Sallroths dom, brev från Leander till Olivecrona 22/2 1900, G 197 k: 2 UUB. Leander 1936 s 262 kommenterar JK:s undersökning bl a med orden: »Det finns gamla lagparagrafer, somöverlevat sig själva.» 122 124
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=