153 terna i Kautokeino 8/11 1852. Fem personer dömdes till döden av hoiesteret och två av dem- Aslak Hastta och Mons Somby — komatt avrättas, medan tre benådades.Biskopen i Tromsö, Daniel Bremer Juell, ansökte ombenådning för de två vars dödsdomar fastställts; han menade bl a att de stod under inflytande från en »vildfarende Tro».i'^ Sognepresten i Kautokeino, Fredrik Waldemar Hvoslef, själv brottsoffer, delade inte biskopens uppfattning. Han framförde, innan rättegången i första instans, att situationen krävde att dödsdomar verkställdes.'*^ Han besökte de dömda i fängelset och blev tillsammans med prosten Wetlesen beordrad att bereda de två som skulle avrättas.*"* Det finns skäl att instämma i Dagmar Sivertsens bedömning att Hvoslef, sombrottsoffer och med en uttalat negativ inställning till laestadianismen, var ett olyckligt val till dessa uppdrag."^ Händelsen är extrem, och ingen motsvarighet är känd i Sverige. Inte heller har prästers olika bedömningar av lämpligheten eller nödvändigheten med avrättning eller benådning så uppmärksammats, och knappast heller uttryckts så tydligt i något svenskt fall. Det är också intressant att jämföra de svenska prästernas syn på bekännelse och sanning med Erik Carlés hållning till de dödsdömda han mötte i Vestre Fasngsel i Köpenhamn efter andra världskriget. Den sanning han mötte var inte den han själv upplevt i motståndsrörelsen, och den hans kamrater framfört i sina vittnesmål mot de dömda. Denna motsättning kommenterade han bl a så här: Naturligvis kunde man efterhånde prove på at nå njermere frem til sandheden, men det var ikke for den strikte sandheds og sägens opklarings skyld, at jeg sat og talte med en fange i hans celle. Det var for eventuelt at hjxlpe mcnneskeligt.‘-° 3.7.3. Svenska kyrkan ochfrikyrkorna Händelserna efter Theodor Julius Sallroths begravning 1900 visade tydligt motsättningen mellan den officiella synen på den avrättade och hans kropp, som Svenska kyrkans prästerskap måste respektera,'•2' och en mindre strikt, som- kanske signifikativt — kom till uttryck vid detta tillfälledär flera agerande tillhörde frikyrkor. Sallroths jordfästning hade skett i ett gravkapell i Karlskrona. Endast Sallroths föräldrar tilläts närvara, förutom de som oundgängligen behövdes för förrättningen: präst, bärare (fängelsedirektör, fängelsevaktmästare och två vaktkonstaplar) och en kyrkvaktmästare. Ingen sång, klockringning eller annat som kunde »giva åt begravningsakten en särskild högtidlighet» förekom. Sedan överlämnades kroppen åt föräldrarna och transporte- "5 Zorgdrager 1989 s 319, 391. Beckman 1903 s 30 ff, Zorgdrager 1989 s 319, Sivertsen 1955 s 57 f. Sivertsen 1955 s 56 f; jfr Zorgdrager 1989 s 317. Beckman 1903 s 30, 32, Smith 1938 s 222 f. Sivertsen 1955 s 57. '20 Carlé 1980 s 44. '2' Angående jordfästning i stillhet i lagstiftning och praxis, se Pleijel 1983 särskilt s 14 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=