152 allvarlig synd, ett grovt brott, utan bekännelse och förlåtelse. Slutligen handlar det alltså om omsorgen om den enskildes salighet, i vilken fängelseprästens roller — den somämbetsman och den sompräst — möttes. För de fångar somintevar beredda att i undergivenhet bekänna brottet innebar den ställning de svenskaprästernavid denna tid hade, juridiskt och faktiskt, ett problem.Sanningsfrågan, med bakgrund i den allmänneliga kristna synen att bekännelse och förlåtelse hör samman, mötte en verklighet där prästernas roll i många fall inte var att söka en bekännelse endast somförberedelse till avlösningen, utan att göra det därför att staten gett demdet till uppdrag. I andra fall var det naturligt för dem att företräda en fånge, när den bekännelse de mötte tycktes kunna motiverat ex en benådning. Anmärkningsvärd är dock avsaknaden av prästerliga uttalanden ommöjligheten att endast i enskildhet inför Gud och prästen bekänna synd och brott. Henric Schartau framstår somoriginell jämfört med flera ovan anförda präster, när han betonade prästens absoluta tystnadsplikt i själavården, även vid biktande av brott, och Guds förlåtelse som absolut och efterskänkande även straffet.Motsättningen är också tydlig, när prästerskapet på domstolens uppdrag hade i uppgift att få framen bekännelse och en av de fångna, Ambiörn Svensson, ska ha hävdat inför den andra, Ingiäl Persdotter, att det räckte med hemlig bekännelse inför prästen för att bli förlåten."* Uppenbarligen delade inte deras församlingspräst bedömningen, eftersomhan fört Svenssons bekännelse vidare.**2 Anmärkningsvärd är även avsaknaden av kritik av det prästerliga deltagandet i försöken att få framen offentlig bekännelse. I den svenska debatten om insättande på bekännelse tycks denna aspekt av problemet inte ha berörts.**^ En kritik somden somFredrik Brandt framförde mot Jakob Wallins själasörjare förekomknappast i Sverige: Tilståelsen er hamafprassset af fa:ngselpra:sten ved en moralsk påvirkning af en temmelig tvivlsom tilbörlighed, hvormed var fremkaldt et brjendende önske hos hamomat lide döden.**** Från Norge kommer också ett mycket tydligt exempel på en motsättning mellan präster, som arbetade med själavård av dödsdömda, rörande huruvida en dödsdom skulle gå i verkställighet. Det rör sig om efterspelet till våldsamheEtt exempel på en närliggande problematik behandlades vid ett prästsällskapsmöte i Södra Möre 1/5 1861. Hur skulle man förfara med den somdömts för ett brott, men hävdade sin oskuld till detta, somgärna ville upptas i kyrkans gemenskap men inte ville bekänna ett brott han inte begått? Berättelse omSödra Möre Prest-sällskaps afäelnings-sammanträde i Madesjö den 1 Maii 1861 JVI: 1 KDA VaLA. Jarlert 1987 s 192 ff. S 1126 f 20/12 1716 och s 1179 20/3 1717 All: 10 Huvudarkivet GHA. Bekännelsen meddelades häradrätten hösten 1716, s 1184, 1186 21/3 1717 All: 10 Huvudarkivet GHA. •13 Inger 1976 s 70 ff, 75 ff, 93 ff. •’■* Brev från Fredrik Brandt 3/4 1877 G 197 k: 6 UUB. 109 110
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=