151 nelse dömd till döden för delaktighet i ett rån. Bekännelsen hade han sedan återtagit, och hävdade att han tvingats till den för att den verkligt skyldige skulle gå fri. På grund av denna hans inställning valde KBh att ge honom längre tid för beredelse än de övriga för rånet dödsdömda. Vid sin avrättning uttalade dessa offentligt att Pehrsson var oskyldig. I detta läge skrev beredelseprästen till KBh, framlade saken och underströk sin övertygelse omde avrättades sannfärdighet. KBh hänvände sig till KM:t, sombenådade från dödsstraffet.Vid länsfängelset i Mariestad var det vid 1800-talets mitt brukligt att fängelseprästen satte upp nådeansökningar, medan fängelseprästen i Västerås 1820 uppgav att han »icke sällan» skrivit sådana. Offentlig bekännelse och att dö villigt uppfattades som tecken på undergivenheten under Gud. Tidens vanliga — andliga — villkor för förlåtelsen får så konkreta motsvarigheter, grundade i att för dessa präster Guds krav genom rättsväsendet åtminstone näst intill likställdes med Guds krav genom kyrkan.*°7 Att rättsväsendet tycks ha tolkningsföreträde i sanningsfrågan framför den enskilde anklagade berodde troligen inte endast på omständigheterna i de enskilda fallen. Tankarna från 1600- och 1700-talet om att domarens dom är Guds domoch att fursten och domaren är Guds ställföreträdare utgör en bakgrund.Den enskilde hade inte auktoriteten och anseendet grundat i Guds uppdrag, och det mest ohyggligasomkunde händavar inte att bli oskyldigt anklagad, dömd och kanske avrättad, utan att i förhärdelse hela livet bära på en Brev från KBh i Växjö 16/10 1829 och från Pehr Gustaf Slettengren till KBh 14/10 1829 utslagshandlingar och statsrådsprotokoll i justitieärende 7/11 1829 NJrA RA. Förutomnämnda fall, se även brev från Johan Gadd och Peter Herslow till KBh i Kristianstad utslagshandlingar 23/4 1831 NjrA RA. Se t ex anteckningar för 18/6 1850, 3/2 1851, 25/5 1855, 23/8 1855 DIc:l Mariestads kriminalvårdsanstalts arkiv GLAoch koncept till nådeansökningar i BIb:l Mariestads kriminalvärdsanstalts arkiv GLA, Lewerentz 1855 s 11, skrivelse från Lars Kihlstedt 15/8 1820 (ligger på 20/10 1820) vol 49 Skrivelser till KM:t från landshövdingen i Västmanlands län RA. Hampus Lönegren, uppmanad (utan att vid tillfället veta av vem då brevet endast var underskrivet med signatur) av Rosalie Olivecrona att söka nåd för Carl Otto Andersson - vars själasörjare han tidigare varit i straffängelset i Varberg — rådfrågade fångvårdsstyrelsens generaldirektör Fridolf Almquist och avstod från att skicka in någon ansökan, då tfenne avrått honom. Brev utan datum (1872) till S-ier (Rosalie Olivecrona) frän Hampus Lönegren B 127 m 26 UUB, Lönegren 1893 s 269 ff. Senare skrev Lönegren till Rosalie Olivecrona att han skulle ha handlat annorlunda omhan vetat vem som bett honom söka nåd, och att han senare förebrått sig själv sin tvekan. Brev till Rosalie Olivecrona från Hampus Lönegren 11/12 1881 B 127 m 26 UUB. Jfr hur Jakob Wallins själasörjare lämnade upplysningar om dennes yttranden som skulle kunna vara av betydelse vid Oscar II:s förnyade övervägande omeventuell benådning, brev från Frederik Stang till Oscar II 5/1 1876 vol 69 Oscar II BF’A (koncept i vol 7 Ms fol 1843 b OUB). Förlåtelsens villkor framgår av avlösningen i allmänt skriftermål HB 1811 s 94: »Ar denne eder syndabekännelse uppriktig, eder bättring allvarlig, eder tro rättskaffens; sä försäkrar jag, såsom Jesu Kristi tjänare, att Gud av nåd, för Kristi skull, förlåtit eder alla synder. Och denna edra synders förlåtelse förkunnar jag eder, i Guds, Faders och Sons och den Heliga Andas, Namn. Amen.» Lindberg 1992 s 242 f, 359 ff; jfr Inger 1994 s 36 ff. En annan möjlig bakgrund är kyrkotuktens sammankoppling av straff och avlösning, stat och kyrka, Inger 1994 s 12. 105 106 107 108
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=