148 Lifwet. Den kyrkoherde sominitierat undersökningen av det misstänkta dödsfallet var övertygad omatt Greta Stina var skyldig, och hade tillsett att alla åtgärder inriktats på henne. Han ordnade även så att hans vän Holmgren, vilken han underrättat om hennes »sinnesförfattning», fick uppdraget att besöka henne i arresten.Holmgren beskriver läget när han gick in i sitt arbete så: En sålunda förutvunnen tillförlitlig kännedom om Gretas själstillstånd gjorde det möjligt för fångpredikanten att kunna begagna de första ögonblicken av sitt sammanträffande med henne på ett för hennes själs väckelse och upplysning mest ändamålsenligt sätt. Han var nämligen härigenom satt i stånd att kunna undgå obehaget att ens på minsta sätt, genomnågon omockså aldrig så liten eftergift, vid de av fången sökta undanflykter för att göra sin oskuld trolig, bidraga att djupare vagga henne in i sin andeliga dödssömn.*'’ Holmgrenvar inriktad på det som var bäst för Greta Stinas eviga väl, men hans förståelse av vad detta innebar i denna situation styrdes av hans visshet omatt ha full kännedomomvilken sanning hon kunde berätta eller dölja. Någon konflikt mellan två av fängelseprästens uppgifter uppstod inte för honom, då den själavårdande relationen genomdenna kännedomkunde underordnas och inordnas i det ämbetsmannamässiga sökandet efter bekännelsen. Detta var möjligt genomHolmgrens syn på bekännelsen inför domstolen. Så länge detta ännu icke var gjort och därmed även en bekännelse avlagd inför hela världen, lika väl sominför hennes själasörjare, så hade hon icke rätt uppsagt mörkrets tjänst, kunde fördenskull icke heller fullt tillägna sig någon tröst av Guds nådelöften i hans ord. Blott den, vilken sin missgärning bekänner och övergiver, är löftet givet, att hon skall få barmhärtighet. Ett decenniumsenare talade pastorsadjunkten Christoffer Angeldorff i Skriftetal hållet i Christianstads kyrka widfd Artilleristen Stven Skytts afrättning, den 26Julii 1838 omliknande villkor i samband med försoning; Och omöjlig är förlåtelsen, omöjlig nåden, omöjlig saligheten att vinna, så länge mördaren skyler sig undan, och det olyckliga, det spillda människoblodet ännu förgäves ropar efter sin hämnd. Så sträng är Gud, att frivilligt, gladeligt, med enfaldigt hjärta och uppriktig bekännelse måste den, somi en olycklig, förblindad stund utgjuter en medmänniskas blod, framställa sig själv som ett vedergäll- *** Holmgren 1857 s 23 f, 33. Kyrkoherden var troligen Matthias Nils Albert Isander. Holmgren 1857 s 33 f. Holmgren 1857 s 53. Detta är en mycket klar förändring gentemot t ex KL:s hållning, där avlösningen endast i undantagsfall kan vägras ominte bekännelse sker inför domare. Detta gäller där ett allvarligt brott fortfarande kan vålla skada. KL kap 7 särskilt §4. Även WilhelmPeter Henschen tycks förutsätta att en bekännelse inför prästen men inte inför domstolen är en anomali, Henschen 1800 s 46. Rörande en strid i Berlin 1716—17 om huruvida en präst under några omständigheter kunde uppenbara en i bikten avlagd bekännelse då den biktande ej ville ange sig själv, se de berördas skrifter Kahmann 1716, Schmidt 1761, och Kahmann 1717 och om striden t ex Forschungen 1891 s 630 och Unschuldige Nachrichten u å s 279 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=