147 5.1.4. Själasörjarens maktposition och sanningsfrågan Prästen kunde ha och utöva konkret makt, som när slottspredikanten Gustaf Ljungquist utverkade att dödsfången Swen Persson slapp sin boja. Motivet var att genom barmhärtighet skapa förtroende, och så öppna Perssons ögon för hans situation.^2 Makten kunde även ta sig uttryck i möjlighet för prästen att förbjuda besök hos dödsfången.Huvudsakligen låg dock prästens makt i det inflytande som den obegränsade möjligheten att besöka och samtala med fången gav. Prästen ingick i straffprocess- och straffverkställighetssystemet. Tydligast var detta när en fånge insattes på bekännelse, och prästens uppgift var att förmå denne att bekänna. Systemet upphörde vid 1860-talets slut.^"* Även av andra orsaker fanns det ett intresse av att få framsanningen av och omfången. Troilius försäkrade flera gånger att han besökte Brahe sompräst och inte somdomare, men han underrättade sig ändå omsanningshalten i uppgifter somfången förnekat.Samarbetet mellan prästen och överheten kunde vara intimt — somnär en fångpredikant, somi sin undersökning av kristendomskunskapen även hade att fråga omfångens tidigare liv, möttes av osanna och »mot anständigheten sårande uppgifter» - varför han hos KBh anhöll om»näpst» för fången.Sökandet efter sanningen var till stor del ett sökande efter bekännelsen. Omdess dominerande ställning skriver WilhelmPeter Henschen: Det första präster i allmänhet försöka när de bliva kallade till store missgärningsmän är, att förmå dem till bekännelse av sitt brott, ehuru de ännu varken känna vad kristendoms kunskap de äga, eller skaffat sig deras förtroende, utom vilka båda stycken det näppeligen lyckas att förmå demdärtill. Det finns också ett samband mellan prästernas sökande efter sanning och bekännelse och inställningen till fången. Ett mycket tydligt exempel är häktespredikanten Johan Niklas Holmgrens bemötande av Greta Stina Ersdotter, somhan själv beskrivit i En Berättelse ur Fängelselifwet. En bild af Döden och Ljungquist 1817 s 21 ff. Öfwer-Ståthållare-Emhctets Instruction 1803 § 8. Inger 1976 s 44 ff, 105, 107, 133 ff, Inger 1994 s 229. Även innan insättande på bekännelse formaliserades ansåg domstolar och jurister det höra till prästernas uppgifter att förmå fångar att bekänna sina brott, Inger 1994 s 42 f, 109 f, 175 ff. Prästen betraktades i så hög grad somen del av de medel domstolen hade till sitt förfogande att rådet i Niirnberg 1614 valde att sända prästen till en fånge, då hon var så svag att tortyr var olämplig, Diilmen 1991 s 40. Troilius 1770 s 5, 20, 78 f, 83; jfr anteckningar 18 och 21/5 1847 Did: 1 Fångvårdsanstalten i Kalmars arkiv VaLA om hur fängelseprästen besöker kämnärsrätten för att höra fånges bekännelse, och Miinters oro för Johan Fredric Struensees salighet, då han förnekade sin skuld till en anklagelsepunkt. Munter och Hec 1773 s 416. Brev från Anders Peter Lunéll 25/9 1847 DIc:771 Landskansliet i Kalmars arkiv VaLA. Jfr Hees förfrågningar hos kommendanten om Brandt uppfört sig lättsinnigt under Hces frånvaro. Munter och Hee 1773 s 29 f. Henschen 1800 s 37.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=