146 som inte kan förmå sig till att se avrättningen, utan måste be någon annan att träda i sitt ställe på avrättningsplatsen,^^ och »en känsloöm ämbetsbroders» upprepade begäran var orsaken till att komministern Gustaf Luthman 1814 återigen stod på en avrättningsplats, trots att han länge undanbett sig detta/^ Omständigheterna kring Anders Gudmundssons beredelse 1755 visar hur man i ett pastorat - Algutsboda — försökte hantera dessa problem. Kyrkoherden, AbrahamUlmgren, och komministern, Samuel Gislonius, var överens omatt de skulle turas omatt ansvara för de beredelser somkompå deras lott. Där slutade deras enighet. Följden blev att Anders Gudmundsson först två dagar innan sin avrättning komatt besökas i häktet i Lenhovda av adjunkten i Hälleberga, Nils Bergstadius. KBh anmälde förhållandet för domkapitlet. Ulmgren försvarade sig huvudsakligen med att det var Gislonii tur, då han lagt ned mycket tid och respengar på den förrförra beredelsen och biträtt vid den förra, medan Gislonius endast brukade - till mycket lägre kostnad — anlita annan präst. Gislonius, som anlitat Bergstadius, menade att Gudmundsson varit väl beredd. Själv brukade han anlita annan präst då han inte ville se avrättningar, och han kunde inte lastas för att Ulmgren haft stora utgifter. Gislonius hade tagit sitt ansvar förra gången beredelse varit aktuell, så denna gång var det inte hans ansvar. Domkapitlet menade att de båda borde betänka vilken viktigprästerlig uppgift själavården hos dödsdömda var, och att de i framtiden borde samråda bättre. Beredelsen av Gudmundsson hade i första hand varit Gislonii ansvar, då Ulmgren personligen lagt ned så mycket arbete tidigare medan Gislonius anlitat vikarier.^^ Denna önskan att inte vara närvarande var en väsentlig orsak till församlingsprästernas strävan att överföra en obehaglig plikt till fängelseprästerna. Det är också vanligt med uppgifter om att präster som berett dödsfångar påverkats därav för resten av livet.I uppmärksammade fall kunde beredelsen av en dödsfånge eller att tjänstgöra sompredikant i sammanhanget ses sommeriterande. Även andra än präster utövade andlig påverkan på dödsfången under beredelsetiden genomsamtal eller brev.^^ Pontoppidan 1766 s 561. Luthman 1814 s 2. 78 S 462 ff §2 3/12 1755, s 507 §17 17/12 1755 AI:35 VDA VaLA, s 44 f §10 11/2 1756, s 75 §8 10/3 1756,s 146f§1828/4 1756,s 161 ff§7 12/5 1756 AL36 VDAVaLA; jfrVejde 1948 s 338 f. 7“^ Se t ex Lysander 1938 s 5, Bååth-Holmberg 1894 s 168 ff; jfr en fängelseprästs nervsammanbrott inför utsikten av fler dödsdomar, Loidl 1977 s 4, 11. Brev från Justus Christoffer Hauswolf till Johan Christopher Strieker 4/1 1771 i Ep S 58:3 KB, Holmberg 1862 s 30 ff. 8' Jfr 5.1.5. Se även t ex Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 2/2 1893 och brev till Alfred Ander Fl: 1 Kronohäktet Långholmens arkiv SSA. 80
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=