134 somuttolkare av nationens samlade vilja. Kyrkan var uppdragsgivare och ofta arbetsgivare. Den dömde, slutligen, var ett biktbarn och en medmänniska. Dessa krav kan och har förståtts och tolkats på olika sätt, men i mötet mellan demuppstår lätt konflikter, där slutligen den enskilde prästen måste välja sida.'^ 5.1.1. Vemvar beredelseprästen? — Frånförsamlingspräst till fängelsepräst Framtill KC 12/10 1860 var beredelsen och medföljandet av dödsfången i princip vederbörande församlingsprästs uppgift. Långt tidigare hade uppgiften i många fall flyttats över till fängelseprästerna. Genom instruktionen 3/6 1846 hade även dessa beredelsen somtjänsteåliggande.^ En möjlig tolkning av detta dubbla ansvar är att fängelseprästerna skulle sköta beredelsen och församlingsprästerna biträda på avrättningsplatsen. Så enahanda kan utvecklingen inte skildras, men distinktionen mellan beredelse och utförande är viktig att ha i åtanke, liksom distinktionen (säkert med många mellanformer) mellan sedvana och överenskommelse. I olika delar av landet har förhållandena varierat. Blotta förekomsten av fängelsepräst kunde leda till att församlingsprästerskapet - ominte annat genomoverksamhet - lämnade över arbetet till denne. I en sådan situation begärde slottspredikanten i Linköping Nicolaus Duv^erus av domkapitlet att någon av stadens präster skulle biträda honomvid beredelsen och »i synnerhet» avrättningen av en barnamörderska 1770. Domkapitlet förordnade en av stadens präster.'^ Året därpå begärde han en allmän anvisning om att prästerna skulle insända betyg för sina dödsfångar, och biträda honom med dem under arresttiden och särskilt på exekutionsdagen. Med anledning därav inskärpte Linköpings domkapitel kyrkoherdarnas ansvar att tillsammans med slottspredikanten svara för besök hos fångar och dödsfångars beredelse.^ - Linebaugh 1975a s 169 anlägger ett intressant perspektiv: »Three rituals guided the passage out of this world of the eighteenth century condemned malefactor: first the judge’s sentence of death, second the Condemned Sermon, and third the hanging itself. Between the justice and the hangman, one of the most coveted of positions and one of the most loathed, stood the Ordinary of Newgate whose uneviable (sic) task was to justify the decisions of the former and to lend Christian sanction to the dark work of the latter.» Här skildras prästen som insatt i överhetens system, med uppgift att tolka och försvara dess åtgärder. Tolkningen är givande, men ett annat perspektiv har valts här, då bilden bör vidgas genomatt större hänsyn tas också till de roller somspelas av kyrkan och den dömde. Diilmen 1988 s 91 lyfter framhur mångtydigprästens roll på avrättningsplatsen är: »Obwohl der Geistliche letzlich nur eine die Henker dienliche Funktion zu erfiillen hatte, trat er in der Offentlichkeit als Parteigänger des Armen Siinders auf, umdessen wiirdevollen Tod er rang. Gerade seine Begleitung stärkte die liturgische Uberhöhung des Hinrichtungsschauspiels.» 4.4. I Paris under 1’ancien regime fanns en annan uppdelning mellan två typer av präster i beredelsen av dödsfångar. Le chapelain mötte fången i fängelset och gav denne sakramental välsignelse i fängelsekapellet före avfärden till avrättningsplatsen. I det ögonblick fången lämnade fängelset började le confesseurs uppgift; denne följde med till avrättningsplatsen. Le confesseur utsågs, utan att den dömde tillfrågats, bland Sorbonnes doktorer, Anchel 1933 s 145 ff. •* § 13 10/10 1770 AI: 67 LiDAVaLA. ^ § 11 27/2 1771 AI: 67 LiDAVaLA, [Linköpings domkapitels cirkulär] nr 77 1/5 1771.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=