133 5. Problemkring myndigheternas förhållande till beredelsen och prästernas roll gentemot myndigheterna Som själavårdssituation är den kyrkliga beredelsen av dödsfångar speciell, då en tredje part, överheten i dess olika former, har stort inflytande på dess förutsättningar och därmed också på dess innehåll. Här står, till skillnad mot föregående kapitels behandling av allmänna regler som gällde för beredelsesituationen, regeltillämpningen och den därigenom skapade situationen i blickfånget. 5.1. Prästerna somämbetsmän och själasörjare Prästernas ofta svåra position mellan staten och fången var ingen specifikt svensk företeelse, utan illustreras väl av två prästers agerande på schavotter i Australien. I ett fall, när en bunden fånge lyckades lösgöra sig, hotade en präst honom med fördömelse, medan vid en annan hängning en präst uttalade sin övertygelse att de dömda var oskyldiga.^ Vare sig motivenvar omtanke omden dömdes eviga väl respektive? rättvisan eller något annat, är en annan — yttre — tolkning av betydelse: prästerna solidariserade sig med rättsordningen respektive med de dömda. I det följande ska några aspekter av prästens position — både formellt och praktiskt — belysas. Det i exemplen antydda generella problemkomplexet ses i sitt svenska sammanhang. Den i grunden olösliga problematikens huvudsakliga orsak är att prästen i beredelsesituationen står i tre relationer: till överheten, till kyrkan och till den dömde. Dessa tre kan ställa krav, mer eller mindre starka, mer eller mindre rättmätiga i olika betraktares ögon — ändock krav. Överheten gjorde det somtillståndsgivare eller arbetsgivare, och ’ Sturm.T 1986—87 s 91 f; jfr Hentig 1958 s 157 not 4. Exemplen kan mångfaldigas och hämtas ur allt från vetenskapliga studier till anekdoter. Se t ex Bée 1983 s 847 (präster som höll den hymnsjungande rådbråkades huvud till bödeln stryper honom), McManners 1981 s 389 (när de ansvariga glömt bort strypningen gav prästen order omden), Histoire 1984 s 134 (en präst somutverkade att en rådbråkad stryptes), Cohen 1988 s 154 (en präst som, identifierad som en försvarare av det legala systemet och dödsstraffet, tillsammans med domare, jury och åklagare mfl angreps av en folkmassa som ifrågasatte en dödsdom; likheter finns med hur prästerna uppfattades som en del av överheten under skånska upprciret 1811, Gullander 1812 s 15 f), Marais 1864 s 313 (vissa präster fick inte möta dödsdömda, dä de befarades ge avlösningen även till dem som inte avslöjade sina medbrottslingar). Cooper 1974 s 19 (präster som åt frukost med de ansvariga för avrättningen medan kropparna hängde kvar i galgen) Powers 1966 s 495 (en präst somi ett tal efter avrättningen försökte övertvga de närvarande om att den avrättade, som förklarat sig oskyldig, verkligen var skyldig), Philipon de la Madeleine 1827 s 330 f (en präst stim under beredelsen av en dödsfånge hjälpte denne att fly). Royal Commission 1953 s 240 (präster vars »Amen» följde på avkunnandet av dödsdomen; jfr Sturma 1986-87 s 91), Linebaugh 1977 s 250 (en präst vars huvudsakliga intresse av en dödsfånges bekännelse var hur stora inkomster tryckningen av den kunde ge). Potter 1993 s 14 (en präst som blev rasande över dröjsmål med avrättningen pga en nådeansökan). Potter 1993 s 192, 253 not 23 (en präst gick till pressen med sin övertygelse omen dödsdömds oskuld), osv. 10
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=