132 taget sammanfaller i tiden med en kris för den offentliga avrättningens blodiga skådespel. Det blev allt svårare att hävda dess i dubbel mening uppbyggliga karaktär, samhälleligt och moraliskt. Lösningen på problemen kan alltså betecknas som en ’privatisering’, men också som en professionalisering. Samhällets gemensamma uppslutning krympte till några få ombuds. Den gemensamma gudstjänstens liturgiska inramning under församlingsprästens ledning byttes i enskild själavård utövad av den specialiserade fängelseprästen. HB:s noggranna reglering tunnades ut, genomatt olika HBF och HB 1811 präglades av allt större frihet för prästen, tills kapitlet slutligen utgick i HB 1894. De debattpositioner vi mött ovan kan indelas i fyragrupper, utifrån sina värderingar av syftet med och verkan av olika handlingssätt, och sin syn på dödsfånge och präst. En är traditionell och vill i huvudsak behålla ritualet oförändrat. Varningstal på avrättningsplatsen saknar inte nytta och prästens plats är vid fången. En helt motsatt ståndpunkt har i redovisade källor endast Steinbart framfört. Enligt dennes och likasinnades åsikt fick brottslingen skylla sig själv. Egentligen är denne vid sin avrättning endast intressant somavskräckande medel och objekt för v^edergällning. Därför skulle alla drag av gudstjänst och i vissa fall all själavård omkring avrättningarna förbjudas. Mellan dessa två ytterlighetspositioner finner vi de två riktningar som mest komatt påverka den svenska utvecklingen. I Sverige möter vi demt ex i Jedeur och Lindblom. De var överens omatt det fanns en risk med det kyrkliga handlandet omkring dödsfången, men att denne ändå har rätt till själavård. Därefter skiljer sig de båda riktningarnaåt, huvudsakligen angående omprästen ska närvara på avrättningsplatsen eller inte. Jedeur visade en större förståelse för att prästen skulle kunna närvara för den dödsdömdes skull, medan Lindblomsnarare satte prästens lidande i centrum. Det skulle kunna förklaras genom en skillnad i synen på prästens roll somsjälasörjare — så att Jedeur skulle företräda en mer själavårdande syn på prästens uppgift, utifrån att prästens plats var hos den dömde och att denne ända till slutet kunde behöva honom, medan Lindblomsnarast företrädde ett ideal av dygdeläraren, som inte hörde hemma i de oordnade förhållandena på avrättningsplatsen. Frågan är dock om inte i bakgrunden också ligger en divergens i synen på omvändelsen. I den tyska debatten var omvändelsen av central betydelse — i den svenska behandlades den knappast alls. Gemensamt tycks dock vara, att ju mer man i upplysningstidens anda fattar omvändelsen som en moralisk förändring, som naturligt är utsträckt över tiden, dess mindre anledning finns för en prästerlig närvaro på avrättningsplatsen. Tiden för en reell förändringär redan ute och en inre, känslomässig förändring bedöms somsåväl orealistisk sombetydelselös, medan en mer objektiv eller sakramental omvändelsesyn helt är utanför blickfånget.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=