131 for Danmark 1839 var tanken att fängelseprästerna i första hand skulle bereda dödsfångar. Fanns inte sådan skulle en av de närboende prästerna utses för varje fånge, såvida inte fången begärde en särskild präst. Finner prästen fången förhärdad på avrättningsdagen, så är därmed uppdraget slutfört. »Kun de, der vise Anger, bor have Pra:stens Bistand i de sidste 0ieblikke.» Detta bör dock inte vara en ämbetsplikt, så att en känslig präst offras för brottslingens skull. Utvecklingen i Danmark och Sverige har många gemensamma drag- sockenbandets uppluckring för dödsfångar, kampen mot avrättningarnas reklamvärde genomatt förbjudaståten, tvekan inför prästernas medverkan och förbudet mot tal på avrättningsplatsen. Men även omproblemet med mord för att bli avrättad behandlades i de båda länderna ungefärligen vid samma tid, ja, faktiskt något tidigare i Sverige, så tycks den danska utvecklingeni övrigt ligga före den svenska. En tänkbar förklaring till detta är det danska enväldet med en starkt centraliserad förvaltning. I Sverige kunde och skulle frågor av denna art under betydligt längre tid handläggas på lägre nivå, vars beslut inte på samma sätt innebar kodifiering och prejudikat. Detta förhållande förklarar också den större detaljregleringen under 1700-talet i Danmark. Den utveckling i Sverige vi ovan skildrat kan ses i ljuset av avrättningarnas ’privatisering’. Avrättningen som folkfest kom att bekymra makthavare långt innan intramurala avrättningar blev aktuella. Det traditionella ritualet kringavrättningarna angreps mer specifikt från två utgångspunkter. Den ena var straffrättslig och tydligt kopplad till fallen av mord för att bli avrättad. Beläggen somanförts visar att dessa under ungefärligen ett sekel från ca 1740 utgjorde ett allmänt erkänt problem, somansågs delvis vara orsakat av det prästerliga handlandet omkring dödsfångarna.'55 Ändå tycks detta motiv att inskränka eller förändra prästens handlande kring avrättningen inte vara av någon större betydelse för den faktiska förändringen. I detta är skillnaden mot förhållandena i Preussen och Hamburg uppenbar. I praktiken tycks regieringen av det kyrkliga handlandet till största delen ha överlämnats till prästerskåpet. Initiativet till KC 30/1 1830 kom från prästeståndet. Det och kommitteer med betydlig eller uteslutande prästerlig representation behandlade huvudsakligen HB- och KL-frågorna. Av större betydelse var då den motvilja fr a mot att närvara vid avrättningarna som åtskilliga bland prästerskapet kände. Signifikant är, att angreppen mot prästens närvaro minskade i omfattning allt eftersomen mer utvecklad fängelse- och därmed även fängelseprästorganisation gav möjligheten att överlåta beredelse och deltagande på fängelseprästerna, vilket också skedde i praxis. Så kom prästerskapets flertal att befrias från en oangenäm plikt. Det är också påfallande hur önskan att inte tala och helst inte medverka överhuvudMynster 1839 s 62 ff, bcmx’rkningar s 48. Detta innebär inte att problemet reellt sett var störst vid denna tid. Arne Jansson visar att detta motiv för mord var mvcket vanligt i Stockholm under 1600-talet, Jansson 1994 s 23 f, 36, 51 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=